Recension: ”Trolösa” (2025) – Så här borde svensk film vara

För några år sedan tog sig HBO vatten över huvudet och producerade en remake av Ingmar Bergmans klassiska TV-serie Scener ur ett äktenskap. Även om avsnitten var väl genomförda klingade kemin mellan Oscar Isaac och Jessica Chastain falskt. Det största problemet var emellertid de manusjusteringar serieskaparen Hagai Levi gjorde för att modernisera den tidlösa berättelsen om Johan och Mariannes förhållande. Små men avgörande förändringar som tydligt visade att Levi inte hade full förståelse för vad som faktiskt gjorde Scener till en odödlig klassiker.

MER LÄSNING: Vi sätter betyg på alla Ingmar Bergmans filmer

På så vis är det synd att han först inte fick chansen att se Tomas Alfredson filmatisering av IB:s Trolösa, för detta är en adaption som gör allting rätt och vars justeringar faktiskt tillför något. Här finns sekvenser som är rakt av mästerliga och är en direkt påminnelse om den otroliga fingertoppskänsla Alfredson har när han är som bäst.

Som en systerberättelse till ”Scener ur ett äktenskap”

Tematiken i Trolösa påminner en hel del om Scener ur ett äktenskap (1974). Båda skildrar otrohetsaffärer, utspelas över två tidslinjer med 30 års mellanrum (åtminstone om man adderar Scener-uppföljaren Saraband från 2003, Bergmans sista film) och handlar om en kvinna som heter Marianne. Viss mån självbiografiska ska de också vara.

En skillnad är dock att Bergman aldrig filmatiserade Trolösa, det gjorde istället exmakan Liv Ullmann med gott resultat. Till och med till den grad att filmen nominerades till Guldpalmen i Cannes. I hennes film spelades Marianne av Lena Endre och nu återvänder hon i samma roll, men som Marianne på höstens dagar. En annan skillnad är att Scener skildrade konsekvenserna av en otrohetsaffär medan Trolösa handlar om själva affären.

Den framgångsrike filmregissören David (Gustav Lindh/Jesper Christensen) är förälskad i skådespelerskan Marianne (Frida Gustavsson/Lena Endre), som har barn med hans vän, konsertpianisten Markus (August Wittgenstein). En dag ger han henne huvudrollen i en utmanande film med en stor dos nakenhet och snart blir de hopplöst förälskade i varandra. Sex, lögner, åtrå, övermod, skam. Svartsjuka.

”Frida Gustavsson är ljuvlig i rollen som unga Marianne”

Med Trolösa försätter Alfredson sin publik i en tryckkokare där intensiteten länge byggs upp i det tysta. Först med lustsugna blickar, viskningar och Hans Eks fenomenala soundtrack, sedan med sjudande vrede. Några scener i det femte avsnittet är så pass bra att jag behöver se om dem direkt, särskilt en sekvens på ett födelsedagskalas där ett svepande, nästan drömskt filmfoto i kombination med musiken och skådespelartrions blickar skapar ren magi.

Trots sin fixering vid ansikten, hade Bergman aldrig filmat en scen det på detta vis (det var ju strama kamerarörelser som gällde och absolut ingen zoom), men jag är rätt säker på att även gamle maestro hade känt sig inspirerad av dessa, väldigt filmiska sekvenser, som låter bilder driva handlingen och känslorna framåt, som gör ord överflödiga. För Bergman var trots allt en bildkonstnär av rang.

Frida Gustavsson är ljuvlig i rollen som unga Marianne, tvärsäker i varje filmruta och med lika övertygande pondus som skörhet. Det finns en scen när David och Marianne ska spela in sin ekivoka film (gissningsvis en blinkning till Bergmans skrotade gladporris "Den förstelnade prinsen" även om Gustavssons styling snarare påminner om "Ur marionetternas liv"), som för tankarna till David Lynchs Mulholland Drive (2001). I likhet med Naomi Watts lycksökare i Hollywood, ska Gustavsson gestalta en skådespelare som under scenens gång går från att vara duglig till förtrollande. Och det gör hon, med till synes lätthet. Sedan, när Marianne får se den klippta filmen, uppvisar Gustavsson ännu ett lager av sin karaktär, förödmjukelse. 

Det är så här svensk film borde vara

Men det är just samspelet mellan de begåvade skådespelarna som gör Trolösa trollbildande. August Wittgenstein visar sig vara en mästare på subtil ansiktsmimik och står för några av seriens bästa sekvenser. Detsamma går givetvis att säga om Gustav Lindh, denne orädde skådespelare vars karriär är ett nöje att följa. Här breddar han sig genom att spela en mer vuxen karaktär än vad vi är vana vid, med barn och allt. Det fungerar bra, inte minst eftersom han besitter en aura som alltid får det att kännas som att han vet någonting de andra karaktärerna inte vet – eller smider planer.

Som du kanske märker har jag inte mycket negativt att säga om Trolösa, men om det skulle vara något så släpar den lite i tempo emellanåt och hade nog gynnats av att vara fem avsnitt lång istället för sex. Varför det inte görs mer svensk film/TV med dessa tekniska ambitioner, kan man ju fråga sig. Talangen och kunskapen finns, men inga pengar. Därför vallfärdar också svenska filmskapare utomlands, vilket rätt ut sagt är förjävligt.

”Trolösa” har premiär söndagen den 26 januari på SVT Play och SVT1 den 27 januari.