Jordbrukarna (Avsnitt 1-2)
De här killarna odlar mystiska grejer på farmen
Många norska serier har lyckats bra i sverige, om det här är en av dem ställer sig Manfred Gardin kritisk till. Jordbrukarna har ett intressant koncept men saknar det som gör en serie speciell.
När Marwan hamnar i en rättskamp om vårdnad av sin dotter Kiki, tar han med henne och flyr ut på landet. Hans barndomsvän Adil hjälper honom dit, och har även med sig två andra vänner. Gänget måste bo tillsammans och försöka komma överens, samtidigt som de alla har saker att dölja för byns invånare.
Serien är skriven och regisserad av Izer Aliu som vann Amandapriset för bästa regi i sin spelfilmsdebut Fluefangaren. Tillsammans med Aliu skrev också Anne Bjørnstad manus. Bjørnstad har skrivit i bland annat HBO-serien Beforeigners och Lilyhammer som gått på SVT.
Skådespelaren Nader Khademi gör Bjørnstad sällskap efter att de två båda jobbat på Beforeigners. Erika Strand Mamelund gör sitt andra skådespelargig efter Søskensjokk. Ayas Hussain, Arben Bala och Jonas Strand Gravli har rollerna som de andra tre på ladugården och har bland annat jobbat på Kasim Bæder, Brother's Revenge och Ragnarok.
Missa inte: Norge och Danmarks Oscar-bidrag
Bra grund, men bedrövande misstag
Seriens huvudfokus är på de tre grabbarna Tariq, Khabib och Abil som försöker skapa "Medicin" på gården, men väldigt mycket går snett. Fokuset ligger också på Marwan som bara vill kunna vara med sin dotter, och även relationerna karaktärerna emellan.
Man lyckas ändå ganska bra med detta, skådespelarna gör ett bra jobb för att sälja in det här och det hela blir en väldigt unikt. Det som har varit det bästa än så länge är relationsspelet. Vi ser varje person utvecklas i förhållande till de andra med både hjärtevärme och besvikelse.
En sak som tyvärr drar ner inlevelsen i serien är valet att klippa in korta "talking heads", alltså när personer pratar rakt in i kameran. Det är väldigt oklart varför de finns där. Ibland verkar det förklara hur de känner inombords, ibland verkar det som något de sagt till varandra innan och ibland känns det som Modern Family när de pratar direkt till produktionsteamet.
Recension: Ingen dör i Skarnes
Det är oftast förvirrande och man får varje gång ifrågasätta varför den var där. Det blir också väldigt tydligt att det är en skådespelare som pratar till en kamera, vilket dödar inlevelsen och flytet i berättelsen då man inte ser karaktärerna som personer, utan skådespelare.
För att konceptet skulle fungera borde de ha gjort det tydligare med vad de vill förmedla och inte göra helt olika saker varje gång. De kunde även gjort det tydligare vad som är vad, då de ibland visar den "inre känslan" på samma plats och omgivning som det som faktiskt händer. Ett exempel är att använda en speciell färg för de inklippen, så tittaren ska förstå vad som händer.
Både erfarna och nya skådespelare gör ett bra jobb
Skådespeleriet är oftast bra. Imponerande nog gör unga Erika Strand Mamelund ett övertygande jobb som Marwans oskyldiga dotter, och även Nader Khademi som bedrövad pappa. De andra huvudkaraktärerna Khabib, Tariq och Abil har alla sina egna personligheter, och går inte att klaga på skådespelarväg.
Världen som skapats runt karaktärerna känns verklig. Man känner verkligen att man ser en by ute på norska landsbygden. Fotot är helt okej men det lamslår en inte på ett sätt som gör serien sevärd bara för filmtekniken. Den försöker sig på en kreativ övergång lite då och då, men hänger tittaren inte med kan den bli lite förvirrande.
Läs också: De bästa norska filmerna från 2000-talet
Problemet kommer återigen i inslagen jag nämnde. De rycker mattan under fötterna och tar oss från en trovärdig landsbygd rakt in i en liten studio med kameror och producenter. Utan de förvirrande avbrotten hade berättelsen flyttat på mycket bättre.
I sin helhet har serien en lockande berättelse, men den snubblar på misslyckade idéer, vilket leder till att man som tittare blir distraherad och bortryckt från den inlevelse som hunnit byggas upp.