Recension: Försvunna Människor (säsong 1)
Ett misstag leder till en mörk hemlighet.
I SVTs dramaserie Försvunna Människor leder ett misstag till död och en mörk hemlighet. Men trots en intressant handling håller det inte riktigt hela vägen för serien som redan utsetts av European Broadcasting Union till en av 2022 års bästa serier.
En sommardag kör lastbilschauffören Erwin (Peter Viitanen) en av sina många turer med tankbilen. Dagens färd från Köpenhamn är dock inte som alla andra. Han ska nämligen smuggla med sig en grupp flyktingar i tanken. Det hela går bra och han kommer igenom tullar och gränser utan problem. Men när han stoppas av polisen för en kontroll en bit in i landet gör han ett misstag som får dödliga konsekvenser för flyktingarna.
Misstaget leder inte bara till döden för flera av flyktingarna. Det kastar också om Erwins redan turbulenta liv helt. Nu måste han göra allt han kan för att hemligheten om flyktingarnas inte kommer ut. Samtidigt får polisen Anja ett märkligt fall på sitt bord med en flykting från Syrien och en liten pojke. I takt med att Anja gräver allt mer i fallet kommer hon också allt närmare Erwin och hans hemlighet.
Höga toppar och djupa dalar i spänningsdramat.
Försvunna Människors bästa avsnitt är troligtvis seriens första. Det känns här som att det är upplagt för att bli något riktigt bra, starkt och spännande. Men det hintar också om seriens svaga delar. I takt med att serien långsamt tar sig fram genom sina sex avsnitt blir vi dock snabbt varse om att serien tyvärr är långt ifrån så bra som premiäravsnittet får oss att hoppas. Detta trots att grundhandlingen är intressant och har allt för att vara riktigt bra.
Det är verkligen en serie som har lika höga toppar som den har djupa dalar. Premissen är som sagt bra, men serien blir lidande av att dess övriga ingredienser inte är riktigt lika bra. Manuset är kanske det som stör mest. Det är stolpigt, svagt och allt för ofta övertydligt. Ibland känns det nästan parodiskt och karaktärerna pratar inte alls som man faktiskt gör. Dessutom är tempot ibland plågsamt långsamt med flera scener och klipp som är helt betydelselösa. För att inte prata om alla gånger som skådespelarna i flera sekunder tittar allvarligt mot horisonten för att visa hur allvarlig han eller hon är.
På tal om skådespelarna så dyker även de nyss omtalade höga topparna och djupa dalarna upp igen. Förutom Peter Viitanen i rollen som Erwin är det tyvärr allt för få skådespelare som lyckas övertyga. Med det sagt är inte alla insatser svaga, men det är fler svaga än starka insatser. Dessutom är skådespelarna som stundtals är bra också rätt svaga ibland. Sen är frågan också om man verkligen behöver ge så mycket fokus till alla biroller. När Viitanen får synas är serien som bäst och det är då som den faktiskt tar sig framåt, för det mesta.
Med tanke på att European Broadcasting Union redan utsett Försvunna Människor till en av 2022 års bästa serier är det tyvärr trist när serien inte är annat än en besvikelse. Trots ett bra premiäravsnitt och en lovande grundhandling håller det inte hela vägen. Ett svagt manus och onödigt långsamma avsnitt är två av sakerna som leder till det relativt låga betyget.