Recension: Detektiven från Beledweyne (säsong 1)
Bitvis underhållande om omaka brottslösare
Den 10 mars är det premiär för "Detektiven från Beledweyne". Filmtopps Eric DIedrichs tycker att grundidén är kul men utförandet ojämnt.
Efter Händelser vid vatten är det dags för nästa dramaserie på SVT att ha premiär. I Detektiven från Beledweyne ser vi Malin Levanon, som Guldbaggebelönades för Tjuvheder (2015), och Nasir Dhagole i huvudrollerna. Tillsammans utgör de en udda detektivduo i form av en medieavrättad åklagare på jakt efter upprättelse och en somalisk asylsökande, som också råkar vara en deduktionsmästare.
De båda kämpar för sina liv – men av vitt skilda anledningar. Tilda vill tillbaka in i värmen och vinna sin pappas kärlek (även om hon kanske redan har den) och den papperslöse "Tjugofyran" – namnet han har fått efter sitt rumsnummer – vill desperat få asyl. Att återvända till Somalia vore en dödsdom.
När en flicka försvinner utanför asylboendet får de båda chansen att förverkliga sina drömmar. Tilda myglar snabbt till sig en plats i rampljuset och börjar kritisera polisernas utredning i diverse TV-sändningar, "Tjugofyran" visar sig vara en sorts Sherlock Holmes och börjar med hjälp av bilder och Google Maps mata henne med information om hur gärningsmannen agerat. Tillsammans blir de en kraftfull duo, som snart retar gallfeber på Mats Drevild – en Uppsalasnut spelad av Kristofer Kamiyasu som tycker att Tildas plötsliga brottslösningsförmåga är allt annat än förväntad.
Underhållande upplägg men ögonblick av svaghet
Själva upplägget i Detektiven från Beledweyne är riktigt underhållande och Levanon och Dhagole har god kemi – även om det tar några avsnitt för dem att verkligen klicka. Vad som gör det hela ännu mer intressant är att Tilda är en ganska hänsynslös och framförallt egocentrisk karaktär, som inte tvekar en sekund med att utnyttja "Tjugofryans" beroendeställning till henne. Om han hjälper henne att lösa olika brott (för de blir fler än ett) kommer hon att hjälpa honom att få stanna i Sverige. Säger hon i alla fall. Likaså tycker jag att Kamiyasu är riktigt skön som frustrerad snut. Kanske är han till och med min favorit.
Tyvärr är vissa delar rejält ojämna. Särskilt svaga är scenerna med Tilda och hennes syster Beata, som känns närmast parodiska. Inte bara för att deras rivalitet är så pass schablonmässig utan också för att dialogen dem emellan i princip aldrig flyger. I min mening hade det varit betydligt starkare om Tilda drevs av en lust att få allmänhetens respekt och inte av att överglänsa sin irriterande och duktiga syrra.
Om det blir en ny säsong hoppas jag att manusförfattarna drar ett streck över den här konflikten med en fet, röd penna. För i övrigt är detta en serie med potential.
"Detektiven från Beledweyne" har premiär på SVT den 10 mars.