SVJ – Stora vänliga jätten
Föräldralösa Sophie råkar en natt se SVJ, den Stora Vänliga Jätten, när han är ute på Londons gator. För att skydda sig själv kidnappar jätten Sophie och tar med henne på ett äventyr hon sent kommer att glömma.
Jag vill verkligen gilla den här filmen. Jättens dialog är otroligt välskriven och fotot är magiskt. Trots den intressanta titelpersonen kommer jag inte riktigt in i filmen ändå. Sophie får vi klart för oss direkt vem hon är och hur hon är som person, modig, nyfiken och hon har fått växa upp snabbare än ett barn ska behöva. Jag lyckas inte riktigt bry mig om henne ändå, utan jag hade behövt få reda på mer om henne. Hon hade behövt vara mer speciell.
Det var ingen gång som jag riktigt skrattade, däremot log jag åt en del skämt. Något som irriterade mig var jättens rörelsemönster. När han skulle ta sig fram snabbt, stämde det inte med hur han rörde sig annars och det kändes konstlat. Såklart är vissa scener fina, som när Sophie berömmer jätten. Min favoritscen är dock när jätten visar Sophie sin arbetsplats, en magisk plats fylld med drömmar. Den platsen stannar kvar längre än något annat i filmen.
Filmens främsta problem är att Sophies karaktär är väldigt typisk för den här typen av filmer och likaså jättens – det känns aldrig nytt. Även om det är två helt olika filmer, så kan jag inte låta bli att tänka att Sophie är lite som vad Åsnan är till Shrek, som då alltså är SVJ. Det här att han försöker få bort henne, men hon vägrar och kommer hela tiden tillbaka. Ständigt envis.
LÄS OCKSÅ: Porträtt - Steven Spielberg
Även om "SVJ" ska vara en film för både barn och vuxna, så känner jag inte att den här typen av barnfilm är lika vuxenvänlig som Disney-filmer är. Jag tyckte inte att humorn gick hem och hur de andra karaktärerna bara accepterade att jättar finns på riktigt funkar inte. Det som gör mig förvirrad är också de mörkare scenerna, som när jätten hoppar in i ett blixtrande moln, som eventuellt skulle kunna uppfattas som läskiga för de yngre.
En del karaktärer kommer in för sent i handlingen för att sedan spela en så pass stor roll. Något som vi får se tidigt och som är imponerande, är hur jätten klarar av att röra sig runt i staden utan att bli upptäckt trots sin storlek.
SVJ är ingen film som jag ångrar att jag har sett, men jag hann nästan glömma bort den innan jag ens lämnade biografen.