Svenske Hollywoodregissörens nya ”Until Dawn” är ”intressant” men ”platt”

Den nya skräckfilmen Until Dawn (2025) är en produktion av Screen Gems och PlayStation Productions och baseras på TV-spelet med samma namn från 2015 av Supermassive Games. I spelet kan spelaren välja karaktärernas öden genom olika val och på så sätt påverka hur handlingen ska utvecklas. Regin är av David F. Sandberg som tidigare gjort skräcksuccén Lights Out (2016). Med nya Until Dawn lägger sig svensken nu lite för bekvämt i skräckgenren.

Ett tråkigt kärleksbrev till skräckgenren

Until Dawn utspelar sig ett år efter att Melanie (Maia Mitchell) spårlösa försvinnande, och nu beger sig nu systern Clover (Ella Rubin) och hennes vänner till den avlägsna plats där hon försvann. De blir tipsade om ett övergivet informationscenter, men där blir de förföljda av en maskerad mördare och brutalt mördade en efter en. Så småningom vaknar de alla upp igen och är tillbaka vid kvällens början. 

Vännerna tvingas nu återuppleva natten om och om igen – men varje gång börjar det på olika sätt och mördaren tar sig an olika former och den ena formen är mer skrämmande än den andra. De inser snart att de har ett begränsat antal liv kvar, och det enda sättet att överleva är att hålla sig vid liv till gryningen.

Utan att ha spelat TV-spelet så känns konceptet till en början spännande och lekfullt. I spelet kan spelaren välja karaktärernas öden och se olika möjliga utfall, i filmen har man gjort detta till en loopande handling med olika utfall i en kronologisk historia. Loop-narrativet påminner och känns igen från bland annat skräckfilmen Happy Death Day (2017), men i Until Dawn känns det trots allt lite svårtuggat efter ett antal loops. Tortyren att behöva uppleva allt om och om igen känner man även som tittare efter ett tag.

Men det är länge spännande och man dansar lätt med i filmens tempo – en runda med intensiva jumpscares, cirka 3 minuter innan timglaset vänds upp och ner och nästa skräckrunda drar igång. Det hela fungerar för att ständigt hålla tittaren investerad och det blir absolut en skräckupplevelse, men ibland riskerar det att bli lite för parodiskt på sig själv.

Det gör lite ont att behöva svälja skräckfloskeln "karaktärer ombes inte gå till ett hemsökt hus – går dit ändå", om och om igen. Nåväl, det är väl champagne problems för den som är en gnutta pragmatisk, men själva skräcken har heller ingen stark förankring i själva historien. Att se filmen blir lite som att gå i ett spökhus, det finns inget egentligt syfte – men det är kul att få adrenalin.

För att se filmen behöver man inte ha spelat TV-spelet, då den står bra på egna ben. Men för att dra en rejäl killgissning så kan det inte vara lika sömlös övergång som The Last of Us-serien har haft från att det adapterades från sitt originella TV-spel.

Until Dawn har många olika mördare som drar tydliga referenser till genreklassiker som Scream (1996) och Fredagen den 13:e (1980) och helheten är väldigt tydligt ett kärleksbrev till allt det man gillar med skräckfilm – snygga visuella effekter, effektfullt ljud, mycket jumpscares. Det gör att filmen inte lyckas sticka ut på något plan, utan blir mer av en snabb, kommersiell skräckfilm som är stöpt i en tråkig och uttjatad mall.

Bleka skådespelarprestationer

Huvudrollen som Clover spelas av Ella Rubin som även medverkat i den Oscarssvepande Anora (2024). Rubin klarar av att leverera den mest krävande biten – trovärdig melodramatiskt skräckskådespel, men replikerna som utspelar sig i de vanliga samtalen mellan Clover och hennes vänner är svagt levererade och med bristande karisma, vilket också nästan är genomgående för samtliga skådespelare i vängruppen. Den som gör den bästa prestationen är helt klart Ji-young Yoo som spelar Megan, hon lyckas ha en mer stabil prestation. 

Peter Stormare spelar även en spännande karaktär i filmen, vilket också är den karaktär som han är röst och motion captured till i TV-spelet. Han gör helt klart en godkänd prestation, men även här är det inget som förvånar eller känns storslaget, det skulle i så fall vara hans medverkan som knyter an ytterligare till TV-spelet, vilket förmodligen kommer tas emot väl av spelets hängivna fans.

”Until Dawn” har från början ett lekfullt, intressant koncept och lyckas skrämmas med sitt rytmiska och intensiva tempo. Däremot blir faller det någorlunda platt med en svag historia och bleka skådespelarprestationer. Filmen är sevärd för den som gillar skräck – men bjuder inte på så mycket mer.  

”Until Dawn” har svensk biopremiär den 25 april.