Sundown (2022)

Att få en film att kännas relevant trots att väldigt lite för handlingen framåt är en merit i sig i min bok. Att ett i stort sett dialogtomt manus få mig att sitta som på nålar utan att jag egentligen förstår varför, är större än så. Det och mycket mer lyckas Michel Franco med i Sundown, en film som är jobbig att ta del av men som samtidigt är oerhört belönande. 

Filmens handling är både enkel och tydlig på ytan. Neil (Tim Roth) befinner sig på ett svindyrt lyxhotell i Acapulco, Mexico tillsammans med Alice (Charlotte Gainsbourg) och två barn som precis gränsar mot vuxen ålder. Visst är de en familj, men inte på de villkor som man först kan tro. Franco leker konstant med tittarens förväntningar som både får mig att ifrågasätta mina egna fördomar och filmens handling flera gånger om. 

När Alice sedan får ett samtal att hennes mamma dött avbryter familjen sin semester för att åka tillbaka till London. Väl på plats på flygplatsen har Neil glömt sitt pass och kan därför inte åka med planet till de andras förtvivlan. De lämnar utan honom varefter Neil istället åker till ett sunkigt hotell intill en av de ruffigare turiststränderna i Acapulco. Men Neils har ju inte glömt sitt pass, det förstår vi snabbt. Han har ljugit för sin familj och fortsätter att ljuga när Alice ringer och frågar om han kan komma till begravningen. Istället sitter han apatiskt vid stranden, dricker öl och stirrar både förutsättningslöst in i solen och i yngre Berenice (Iauza Larios). Men varför verkar det som att Neil hållet saknar känslor? Är han traumatiserad, eller är det något annat? 

Iskall sociopat eller filmens offer? 

Är "Sundown" den klassiska berättelsen om en krisande medelålders man som bryter ihop och överger sin familj för att slutligen komma på andra tankar och inse det verkliga värdet i livet? Nej, det kunde inte vara mer missvisande. För under Neils kyliga yta bubblar något djupt obehagligt och fascinerande på samma gång.

Inledningsvis blir Tim Roths minimalistiska approach rent outhärdlig men efter ett tag inser man storheten i rollinsatsen. Neil vandrar mest runt utan att säga något, men det är något med Roths kroppsmönster som ger karaktären ytterligare en dimension av spänning. Inte ens när grovt våld bokstavligt talat inträffar precis bredvid honom på stranden rör han en fena. Han fortsätter bara att stirra in i solen.

Är Neil helt enkelt en iskall sociopat eller är det rentav han som är filmens offer? Ja, det beror på vad du som tittare gör för bedömning. Michel Franco har tidigare utforskat klassfrågan på ett komplext, nyanserat och kontroversiellt sätt i New Order (2020). Här skruvar han åt sensmoralen ytterligare genom att använda scenerna som en spegel direkt mot tittaren. Visst framstår Neil som en djupt obehaglig människa, samtidigt som det också går att känna igen sig i något abstrakt där innanför skalet. Man känner sig nästan lite smutsig när insikten kommer, men det är säkert helt och hållet Francos tanke från början.

Sammantaget var det längesen jag såg ett lika bra karaktärsdrivet drama där karaktärerna knappt öppnar munnen. Den enda gången som illusionen bryts är mot slutet, i en scen på ett sjukhus som skär sig något med filmens ton i övrigt. Men annars är Michel Francos Sundown en film som jag kommer tänka på under en lång tid framöver. 

Filmen hade svensk premiär på Göteborg Film Festival. Det är just nu oklart huruvida filmen kommer att gå upp i den ordinarie tablån på vanliga svenska biografer.