Submergence (2017)
Alicia Vikander och James McAvoy räddar inte Wim Wenders nya drama.
"Submergence" är Wim Wenders tredje miss i rad. Den är förvisso inte lika substanslös som hans förra film "De vackra dagarna i Aranjuez" eller ens i närheten av att vara lika outhärdlig som "Every Thing Will Be Fine", men av en regissör som legat bakom "Paris, Texas" är det chockerande undermåligt.
Den hemlige agenten James Moore (James McAvoy) och biologiforskaren Danielle Flinders (Alicia Vikander) träffas på ett idylliskt hotell på landet. De blir kära men slits snart ifrån varandra. James åker på ett uppdrag till Afrikas östkust, där han blir fångad av IS-anhängare och instängd i en cell. Danielle jobbar med att upptäcka liv i outforskat hav och åker således på en forskningsresa till Grönland. Där hon skall åka ner med en ubåt flera tusen meter ner i det mörka havet.
Låter det som en onödigt plottrig intrig för en kärlekshistoria? Efter filmens slut är det bara att konstatera att Wim Wender inte lyckats hålla ihop det. Klippningen är ett av de största problemen med filmen. Han hoppar frekvent mellan James och Danielles perspektiv, oregelbundet och omotiverat. När man börjar bli indragen i den enas öde, då skiftas fokus helt plötsligt. Därtill klipps en tidigare utförd sexscen in alldeles för ofta. Ett försök till Terrence Malick-klippning som spårat ur totalt.
Filmen har ett fint foto som framhäver vackra miljöer och stämningsfullt komponerad originalmusik som rent hantverksmässigt fungerar. Men det spelar mindre roll när viktigare element krackelerar. Som presentationen av hur James och Danielle träffas. Den är inte trovärdig och manuset som Digman har skrivit är ingenting annat än uselt. Ett konkret exempel på ett replikskifte:
"Whats your favorite water part? The human body"
Stundtals är det Fifty Shades Darker-nivå på dialogerna. Alicia gör vad hon kan och visar prov på sin sedvanliga karisma, men rollen är grovt underskriven. McAvoy är en bra skådespelare när hans fysiska spel används på rätt sätt, men han och Alicia har ingen bra kemi tillsammans.
Det som räddar Submergence från ett bottenbetyg är scenerna i östra Afrika. Utvecklingen av James Moores kidnappning är bitvis engagerande och här kommer McAvoy mer till sin rätt. Det finns en sevärd film här någonstans. Men som helhet fungerar inte genreblandningen av kärlek, filosofisk symbolik och rafflande kidnappningsdrama. Om Wim Wender ska lyckas producera en bra film igen lär det krävas att han går tillbaka till sina rötter. För Submergence är en film jag aldrig vill se igen.