Studio 666 (2022)

Rockbandet Foo Fighters har kommit att bli ett av världens största band och med all rätt. Inte nog med att frontfiguren Dave Grohl spelade trummor i det kultförklarade grungebandet Nirvana, så har de också hållit sig uppdaterade i sin genre och bjuder ständigt på nya sounds och experimentella sidospår. Från roliga och unika musikvideos till en varmhjärtad dokumentär om Rock n' Roll-världens mödrar har Grohl och hans band knappast haft idétorka på senare år.

Det var egentligen bara en tidsfråga innan de till slut slog sina långhåriga huvuden ihop för att göra sin första långfilm. Bandet är inte känt för djävulsdyrkande eller för att bita huvudet av fladdermöss på scen som en viss annan 70-årig rocklegend, så när det kom fram att deras egenproducerade film Studio 666 skulle bli en skräck-gore-komedi-satanism-bonanza så var det nog en del som höjde på ögonbrynen. Men de är ju trots allt rockstjärnor, så varför inte?

I detta parallella universum har bandets annars överflödande idéström torkat ut. De ska släppa sitt tionde album och det måste bli något alldeles unikt. För att hitta det nya soundet beger de sig ut till ett kusligt hus med en oroväckande historia om ond, bråd död och ett band på 90-talet som mötte ett grymt öde på grund av "kreativa olikheter". I detta hus hoppas de kunna hämta inspiration för att spela in något revolutionerande och gastkramande som deras fans sent kommer glömma. Föga vet dem att dessa onda krafter fortfarande hemsöker huset och att de snart kommer ha mer än idétorka att oroa sig över. 

Styltigt men roligt skådespel 

"Studio 666" är en historia dragen ur Dave Grohls skalle och cirkulerar som väntat mest runt bandets frontfigur. Övriga bandmedlemmar säger knappt en hel replik under filmens första halva vilket borde komma som en besvikelse för fansen. När de väl får komma till tals är deras karaktärer (dem själva?) endimensionella och kunde lika gärna ha bytts ut till träplankor med ritade ansikten. Vi ska inte pracka på deras styltiga skådespel för det är just det som räddar humorn där skämten annars fallerar. Det är dock Grohl som bär större delen av filmen vilket blir utdraget när övriga medlemmar faktiskt börjar bli roliga. 

I sin helhet är "Studio 666" just vad en kan förvänta sig av bara namnet. Berättelsen är så banal att man inte ens bryr sig om flera plotholes för det är ju inte direkt de Oscarsvärdiga intrigerna man lustar sig över; det är ju våldet. Där filmen tappar i drama och struktur väger den upp med gore så att det räcker och blir över. Det pågår en konstant tävling i gore-klubben om vem som kan iscensätta det mest skruvade och brutala mordet och det finns en del bidrag här som är värda en plats i racet. Men jag kan inte undgå att tänka att de kunde ha gått ännu längre, vågat lite mer. Dock så faller filmen i den klassiska B-skräckfilmsfällan och är varken blodig eller rolig nog för att bli något alldeles speciellt.

Jag vill säga att filmen åtminstone är värd för fansen att se men jag är tveksam. Med så lite uppskattning för bandets fem andra medlemmar blir det mest en ego-fest för Grohl och hans tonåriga satanistiska drömmar. Dessvärre är "Studio 666" för lagom både gällande skräck, humor och handling och att vara lagom i rockvärlden är oförlåtligt.

Mer läsning: 

• Recension: Texas Chainsaw Massacre (2022)
• 10 skräckfilmer för (nästan) hela familjen
• 8 tips på roliga skräckfilmer