Star Wars – The Rise of Skywalker (2019)
Låt mig börja med att klargöra vart jag står i frågan om Star Wars: Jag är ett stort fan!
Tonen i ”The Rise of Skywalker” är mörkare, John Williams omfamnar oss tidigt med sin musik och regissören J.J. Abrams knyter ihop säcken. Sequeltrilogin avslutas starkt.
Originaltrilogin (1977-1983) är ett stycke filmhistoria som påverkat både mig och bokstavligen miljoners miljoner biobesökare för evigt. Amen. Det är helig filmmark och jag fullkomligen älskar originalet, av hela mitt hjärta! Jag var dessutom med då det begav sig – hell yeah, back in the days ’77 – då jag som glatt omtumlad sjuåring staplade ut ur en mörk biograf övertygad om att Darth Vader var i hasorna. Min fantasi fick tokspel i både plugget och på fritids i flera år framöver, för att uttrycka saken milt. Jag har garanterat sett originaltrilogin fler gånger än ni ätit mackor med ost i era dagar.
Den omdebatterade prequeltrilogin (1999-2005) var väl okej, men inte så mycket mer i jämförelse med de tidigare filmerna. Däremot gillar jag den nuvarande sequeltrilogin skarpt. Ja, både The Force Awakens och The Last Jedi (japp!) är väldigt lyckade – och likaså sidoprojekten Rogue One och Solo därtill.
Vad tycker jag då om ”The Rise of Skywalker”? Denna nionde och avslutande del i Skywalkersagan, som alla hoppas skall reda ut de ”besvär” orsakade av The Last Jedi. Den är bra, ett riktigt avslut.
Ett mörkare kapitel i sagan.
Låt mig börja med att klargöra vart jag står i frågan om Star Wars: Jag är ett stort fan!
Originaltrilogin (1977-1983) är ett stycke filmhistoria som påverkat både mig och bokstavligen miljoners miljoner biobesökare för evigt. Amen. Det är helig filmmark och jag fullkomligen älskar originalet, av hela mitt hjärta! Jag var dessutom med då det begav sig – hell yeah, back in the days ’77 – då jag som glatt omtumlad sjuåring staplade ut ur en mörk biograf övertygad om att Darth Vader var i hasorna. Min fantasi fick tokspel i både plugget och på fritids i flera år framöver, för att uttrycka saken milt. Jag har garanterat sett originaltrilogin fler gånger än ni ätit mackor med ost i era dagar.
Den omdebatterade prequeltrilogin (1999-2005) var väl okej, men inte så mycket mer i jämförelse med de tidigare filmerna. Däremot gillar jag den nuvarande sequeltrilogin skarpt. Ja, både The Force Awakens och The Last Jedi (japp!) är väldigt lyckade – och likaså sidoprojekten Rogue One och Solodärtill.
Vad tycker jag då om ”The Rise of Skywalker”? Denna nionde och avslutande del i Skywalkersagan, som alla hoppas skall reda ut de ”besvär” orsakade av The Last Jedi. Den är bra, ett riktigt avslut.
Ett mörkare kapitel i sagan.
Naturligtvis skulle jag personligen ha skrivit sequeltrilogin annorlunda om jag hade fått äran för några år sen. Men hur man än skriver och gör så skulle den aldrig kunna leva upp till de fantasier och förväntningar som rör sig i alla fansens sinnen. Vi har alla något som vi tycker att man kunde gjort annorlunda. Så också jag.
Nåväl, glöm det där nu, för en mer händelserik film har väl sällan gjorts.
The Rise of Skywalker har en mörkare ton i anslaget och är ett något mer allvarligt kapitel i sagan. Inte minst med flera oväntade vändningar och överraskningar. Star Wars-nördar lär få extas. Redan inom några minuter har John Williams eminenta musik oss i sitt grepp. Det radas skickligt upp korta fartfyllda scener som snabbt för handlingen framåt. Våra hjältar hamnar in och ut ur knipa. Precis som det skall vara. De får alla göra vissa uppoffringar för något som är större än dem själva.
Överlag har regissören J.J. Abrams skött detta bra. För det är fanimej inte lätt att ha som uppdrag att tillfredsställa den enorma Star Wars-publiken. Särskilt eftersom förra kapitlet i sagan inte föll alla i smaken.
En del överraskningar dyker upp som får en att tappa hakan. Var glad att trailern icke avslöjar särskilt mycket – när det väl kommer till kritan. Reys öde hör ihop med galaxens öde. Jedis och Siths. Det blir flera dueller. Ingen rast, ingen ro för varken hjältar eller skurkar.
Vem kan man lita på? Finns det en spion mitt i allt? På vems sida? Är detta den allra sista striden för rebellerna? Och bråttom är det också. Tur då att Millenium Falcon är så snabb…
J.J. Abrams och hans team har knåpat ihop en 2 timmar och 21 minuter lång film som flyter på smidigt. Han knyter dessutom ihop säcken snyggt. Ett mycket gott arbete som lär tillfredsställa fansen! Och efteråt…? Hur känns det då? Ja, efter 42 år och nio episoder är det här en sjujäkla släktsaga, that’s for sure! Jag känner att jag behöver se om denna final minst en gång till på biograferna, medan det fortfarande går! Varför? Inte för att jag måste utan för att jag vill…