St. Vincent (2014)

Det var tio år sedan vi fick se Bill Murray göra en huvudroll, då i Jim Jarmusch dramakomedi Broken Flowers (2005). Sedan dess har Murray mest dykt upp i mindre biroller och ibland bara skymtat förbi i farten, som i Wes Andersons senare filmer. Nu i St. Vincent är det dags för Bill att stå i centrum igen.

När ensamstående mamman Maggie (McCarthy) och hennes son Oliver (Lieberher) flyttar in till ett nytt område märker de snabbt att de har en riktig surgubbe till granne, krigsveteranen Vincent (Murray).

Vincent är hopplös, alkoholiserad och hatar människor. Långsamt gräver han ner sig i ekonomiska skulder som han ständigt försöker lösa på travbanan. Sin mesta tid spenderar han med en av de få människor han tolererar, gravida Daka (Watts), en rysk "lady of the night".

Oliver ska börja i en ny klass där han snabbt blir skolans hackkyckling. Det ena leder till det andra och i ett ödets nyck börjar Vincent sitta barnvakt åt Oliver. Resten kan ni nog räkna ut själva. Vincent och Oliver blir ett osannolikt par som under resans gång visar sig vara en finfin duo och lär varandra nya livskvalitéer. Problemet är att St. Vincent till skillnad från till exempel Gran Torino (2008) varken är särskilt kul eller gripande.

Två minuter in i filmen räcker för att jag ska kunna förutspå precis allt. Det schablonmässiga konceptet berättas rutinmässigt utan några som helst undantag. Det bjöds aldrig på några överraskningar och hela filmen känns som ett löjligt säkert kort med lite fina filmpriser i sikte.

Bill Murray gör en stabil roll, men inget utöver det vanliga. Egentligen hade hans tolkning av Vincent lika gärna kunnat vara en biroll i en Wes Anderson-film och kanske hade det varit bättre? Samtidigt är det som det är med Bill Murray, man bara måste älska honom och det är precis det man gör. Med sin säregna charm blir han filmens hjälte och släpar St. Vincent precis över gränsen för en trea.