Spring (2014)

När Evans mor dör av en lång tids kamp mot sjukdom blir hans ensamma liv ännu ensammare. När ett krogslagsmål leder till att han förlorar jobbet och får polisen i hälarna inser Evan (Lou Taylor Pucci) att det är dags att byta miljö. Omedelbart bokar han ett direktflyg till drömresemålet Italien för att finna sig själv.

Det dröjer inte länge innan Evan träffar ett par vilda engelsmän som drar med honom till den Italienska kusten. Det Evan inte veta är att han vid kusten kommer att träffa Louise (Nadia Hilker), en spännande tjej som kommer att förändra hans liv. Louise bär nämligen på en mörk hemlighet som både kan äventyra deras relation och hans liv.

Även om filmens teman kan låta förutsägbara är Spring en originell kärlekshistoria vars utfall förtjänar att upptäckas. Flera gånger trodde jag att jag hade historien uträknad, men Benson och Moorhead lyckas göra något nytt av det till synes enkla konceptet. Filmens styrka ligger inte bara i de oväntade vändningarna utan också i de begåvade skådespelarna och de välskrivna karaktärerna de porträtterar. Lou Taylor Puccis och Nadia Hilkers kemi slår gnistor och de lyckas punktera alla de klichéer som lätt följer filmvärldens ungdomsromanser. Det är inte bara Puccis och Hilkers som briljerar, utan en given favorit är Francesco Carnelutti som gör en oerhört älskvärd insats som en italiensk farmare som tar Evan under sina vingar.

På många sätt kan man kalla Spring för Under the Skins socialrealistiska kusin. Båda filmerna testar publikens tålamod och båda filmerna går långt utanför genrens mallar. Likaså kan det tyckas vara missvisande att rubricera Spring som en skräckfilm då skräckinslagen är relativt få och inte särskilt skrämmande; istället bör du se denna film som ett varmt och realistiskt kärleksdrama med rysarinslag. Jag fick en känsla av att många i publiken förväntade sig betydligt mycket mer skräck än vad som erbjöds.

Bäst: Det starka slutklippet som ekar av Magnolia.