Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)
En psykedelisk meta-vinkel på "Spider-Man" — inte så dumt faktiskt.
Under 2000-talet har det producerats sex filmer om Spider-Man. Tre olika skådespelare har dragit på sig dräkten. Att säga att det finns en mättnad på nystarter är en underdrift. Om Sony och Marvel ska fortsätta mjölka den ikoniska karaktären måste de göra något drastiskt. Typ en animerad, psykedelisk och självmedveten meta-version.
Spider-Man: Into the Spider-Verse är just detta. Tonåringen Miles Morales (Shameik Moore) blir biten av en radioaktiv spindel och tar över som Spider-Man efter att Peter Parker dödats av Wilson Fisk, också känd som Kingpin (Liev Schreiber). Kingpin vill med en maffig maskin öppna en portal till parallella universum för att få tillbaka sin döda fru och son. När maskinen testas hamnar alla möjliga typer av Spider-personer från andra universum plötsligt i Miles universum, och nu måste de alla jobba tillsammans för att stoppa Kingpin då hans plan kan resultera i att all verklighet försvinner.
Låter det skumt? Det är det också. Men faktiskt ganska underhållande. När alla tre regissörerna till filmen diskuterade hur de ville att animeringen skulle se ut, måste de ha nämnt ordet psykedeliskt. Jag antar att den färgglada, nästan hyperaktiva estetiken är tänkt att matcha galenskapen i berättelsen. Ibland funkar det, och känns då nytt och spännande. Men ibland är det faktiskt bara jobbigt för ögonen. I synnerhet under actionscenerna.
Bortsett från parallella universum-spåret är "Spider-Man: Into the Spider-Verse" inte så olik de andra versionerna rent handlingsmässigt. Spider-Man måste lära sig sina nyfunna krafter, en farbror dör och han måste rädda staden (i det här fallet verkligheten som sådan) från ett hot. Men filmen är också kryddad med smart, självmedveten humor, bra röstinsatser och ett snyggt hip hop-soundtrack. Totalupplevelsen blir ändå härlig.
Jake Johnson gör rösten till Peter B. Parker, en smått överviktigt och orakad version av Spider-Man som hamnat i Miles universum, och Mahershala Ali spelar Miles farbror Aaron. Det är en njutning att lyssna på dem båda. Andra stora namn som medverkar är Lily Tomlin, Zoë Kravitz, Brian Tyree Henry och Nicholas Cage. Själv brukar jag inte uppskatta den nyss avlidna legenden Stan Lees cameos (han hade en i varje Marvel-producerad film), men här i animerad form och så nyligen efter hans död går det inte annat än att se det som ett fint ögonblick.
Filmen är från sju år men jag anser att man bör vara äldre än så för att verkligen uppskatta Spider-Man: Into the Spider-Verse och all dess finurlighet. Allt som allt är Hollywood fortsatt överdrivet superhjältebesatta, men här har de i alla fall försökt göra något nytt. Kudos!
För fler produktioner från i år se våra tips på filmer från 2018.