Spider-Man: Homecoming (2017)

Dagen är kommen! Dagen då vårt favorit-kryp tar sina första självständiga sving in i Marvels extravaganta superhjälte-universum. Dagen då två gigantiska filmbolag, Sony Pictures och Marvel Studios, lagt rättighetsbyråkrati åt sidan och slagit ihop sina mäktiga påsar i förhoppning om att göra vår åttabeniga hjälte rättvisa. Har samarbetet lönat sig eller borde den blåröda kroppsstrumpan slängas i kemtvätten direkt? Läs vidare, så får du höra min åsikt.

LÄS OCKSÅ: Bästa superhjältefilmerna - här är tipsen!

Peter Parker (Tom Holland) är femton år gammal och brottas med pubertetens hänsynslösa baksidor. Hormonerna stormar, självförtroendet tangerar ständiga bottenrekord och öknamnet "Penis Parker" ekar ofta i skolans helylleamerikanska korridorer. Den stackars pojkvaskern tycks ha dragit en nitlott i high school-livets själamördande lotteri.

Men vad de stöddiga mobbarna inte känner till är att i Parkers fullpackade ryggsäck döljer sig en dräkt. En dräkt som nyligen var i Berlin och delade ut knogmackor till Captain America (Chris Evans) och som är konstruerad av självaste Järn-mannen (Robert Downey. Jr). Peter Parker är, som vi alla vet, den fantastiska Spindelmannen, en väggklättrande superhjälte som knappt hunnit blivit varm i kroppsstrumpan innan superskurken Vulture (Michael Keaton) hotar att göra slarvsylta av honom och alla han håller kär.

Spelar denna synopsis måhända på bekanta strängar? Det är inte så märkligt med tanke på att detta är karaktärens tredje introduktion sedan 2002, men du kan tryggt lämna spindelfobin kvar i sovrummet och sjunka in i biofåtöljens trygga famn! Spider-man: Homecoming har lyckats fånga avväpnande charm, pricksäker humor och pigg personlighet i sitt nät, i en genre vars timer påbörjat sin nedräkning.

Homecoming bjuder oss på en smula annorlunda origin-story än vad vi är bekanta med från vår spandex-spindel. Bitsugna insekter och iskalla mord på kära släktingar är hållplatser som regissören Jon Watts kör förbi. Detta är rätt beslut. Filmskaparna är väl medvetna om att dessa redan sitter i vår cinematiska ryggrad och undviker skickligt upprepning. Istället bjuds vi på en nybliven hjältes första stapplande steg, där missödena är lika många som bedrifterna i jakten på heroisk identitet. Bekanta teman som skuld, arrogans och identitet avhandlas ur nya infallsvinklar som smälter samman perfekt med MCU:s kontinuitet. Inspirerande och överraskande fräscht!

Regissören Jon Watts har tagit tydligt sikte på high school-genren och Homecoming vandrar bekymmersfritt mellan superhjälte-stordåd och svettiga kemiprov. Watts tar vara på väggkryparens unika position som vloggande tonåring i en värld där åskgudar och grönhudade tjurhuvuden tillhör vardagen. Det är ett skickligt och autentiskt grepp som skänker Marvels universum ett välbehövt stänk av jordnära scenarion som aldrig känns påklistrade eller plastiga. Konflikterna är personliga och världens säkerhet står för en gång skull inte på spel. Watts har lyckats pricka den gyllene medelvägen mellan det lättillgängliga och personliga. Dessutom blir det även väldigt, väldigt roligt, inte minst tack vare strålande casting.

Tom Hollands inhopp i Captain America: Civil War var en effektiv aptitretare till vår huvudrätt och mina smaklökar är då inte besvikna. Holland gör den tonåriga brottsbekämparen till sin egen och pendlar bekymmersfritt mellan pubertal osäkerhet och heroiskt självförtroende. Även urcharmiga Zendaya och Jakob Batalon bjöd på pigga karatärsporträtt och Michael Keaton visade vart det skurkaktiga skåpet ska stå.

LÄS OCKSÅ: Marvel Cinematic Universe - Easter Eggs du kan ha missat!

Min kära husspindel bjöd mig sannerligen på ett smattrande och tokcharmigt äventyr och mitt enda huvudbry kretsar kring patos. Watts satsar helhjärtat på att omfamna humorn som identitetsskapande verktyg, och detta på bekostnad av hjärta i filmens två första akter. Jag saknar en emotionell grund till Peters drivkraft, utöver viljan att ansluta sig till Avengers. Spider-man: Homecoming riskerade att bli en väl kalorifattig måltid som glömt förse sin hjälte med en bultande hjärta till förmån för skrattsalvor. Tack och lov väjde filmskaparna av från denna katastrofkurs med en fullkomligt magnifik tredje akt, men helheten hade varit betjänt av att de emotionella urladdningarna kommit tidigare.

Avslutningsvis blir ändå min högst subjektiva dom till dig att genast radera numret till Anticimex och kasta dig handlöst in i Spider-man: Homecomings nät.