Spencer

Spencer (2021)

  • 1 tim 57 min
  • Drama
Nathalie Leth
25 december 2021 kl. 15:00
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kristen Stewart gör sin bästa roll

Snart är det dags för "Spencer" att nå biograferna. Filmtopps Nathalie Leth tycker Kristen Stewart gör sin bästa roll hittills men är inte ett dugg imponerad av helheten.

  • Regi:
    Pablo Larraín
  • Manus:
    Steven Knight
  • I rollerna:
    Kristen Stewart, Timothy Spall, Jack Nielen m.fl.

Det är läskigt att säga att man inte förstår. Ska man erkänna helt öppet att man är tom i bollen eller är det faktiskt filmen som är rejält otydlig? I detta fallet vågar jag faktiskt peka finger och skylla på min totala förvirring på detta dramaturgiskt tafatta och brittiskt torra shortbread-kexet. Filmens inledning känns som en mittdel där de två inledande timmarna av uppbyggnad helt har suddats ut. Det förväntas direkt att jag ska förstå vilken sinnesstämning Diana är i och kanske till och med ska bry mig om denna psykiskt påfrestade prinsessan. Det gör jag inte. Inte när allt kastas i ansiktet på mig med samma grace och finess som Eliza Doolittle besitter i My Fair Lady innan hon utbildas till en ordentlig, sköntalande societetsdam.

Kristen Stewart må göra sin bästa roll hittills vilket det har sjungits om långt om länge, men hon är fortfarande inte riktigt där. Hennes repliker tar ständigt sats och vid startskottet tar det full fart, och med ett kraftigt hugg slängs varje ord fram som för att försvara henne mot publiken och omvärlden. Må så vara att det är så hennes karaktär känner, ett behov att ta skydd, men återigen, det framgår inte särskilt tydligt om vad problemet är och var dessa rotar sig. Därför är det svårt att fastställa om denna form av stickande dialog överhuvudtaget är befogad.

Ständigt behov av poetisk bekräftelse

Förutom hur dialogen framförs så är den även skriven på ett sådant sätt att alla konversationer och monologer, i sitt ständiga behov av poetisk bekräftelse, låter helt och hållet onaturliga. Detta är otroligt tröttsamt med tanke på hur genomgående dialogtung filmen är.

Bakgrundsmusiken är påtaglig och överanvänds i otal scener men för att ”set the mood” som ett urholkat och fullständigt gyttjetungt sömnpiller passar det perfekt med den absolut sävligaste jazzen som någon människa överhuvudtaget kan framföra. När hela paketet är inslaget och redo att ställas under julgranen väljer filmen att spela den enda låten med sångtext som de hade sparsam licensbudget till och sätter punkt för något av det mest påfrestande jag upplevt på bio.

Spencer har premiär den 7 januari 2022.

Mer läsning:

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL