Southpaw (2015)

Boxaren Billy Hope (Jake Gyllenhaal) är regerande världsmästare i lättvikt och hittills helt obesegrad. Precis när hans fru Maureen (Rachel McAdams) har lyckats övertala honom att avsluta karriären så drabbas familjen av en traumatisk händelse som välter upp-och-ner på hela Billys tillvaro. Han förlorar allt och tappar helt kontrollen över sig själv. När verkligheten tillslut kommer ikapp honom är det redan försent och Billy måste nu bygga upp sitt liv från grunden. Han finner sin ledstjärna i Tick Wills (Forest Whitaker), tränare och ägare till en mindre boxningsklubb för ungdomar.

Southpaw är mörk och dyster. Vi får se boxningens mörkare sidor där framgångar kan stiga folk åt huvudet och familjernas lidande vid sidan av ringen. När allt sedan går åt skogen blir filmen ännu mörkare och Billys sorg, ångest och vrede tar över hela handlingen. Det är först när han når botten och han inser vart hans självdestruktiva beteende håller på att föra honom som filmen tar en vänding mot det bättre.

Filmen i sig är definitivt sevärd och har en tung handling. Men grundkonceptet har vi sett förr, en man som förlorar allt och måste börja klättra från botten. Sen kan jag inte heller låta bli att se likheterna med de gamla Rocky-filmerna. Det finns en motståndare som måste besegras och precis innan den avgörande matchen i slutet av filmen så kommer en träningsscen med en tung låt i bakgrunden. Det blev lite mycket för mig ett tag.

Jake Gyllenhaal är dock fantastisk. Jag har hållit ögonen på honom länge och jag är övertygad om att det inom de närmaste åren kommer stå en guldig statyett på hyllan där hemma. Han har ett unikt uttryck som framhäver hans sinnesstämning på ett briljant sätt. Han fångar mig totalt och övertygar genom hela filmen. Men tyvärr så når den inte lika högt som honom. Den är bra men han är bättre.