Sorry We Missed You (2019)
Sylvass vardagsrealism i Ken Loachs senaste drama.
En hårt prövad arbetarklassfamilj i dagens Storbritannien är i fokus i Ken Loachs sprillans nya drama, som hade sin världspremiär på filmfestivalen i Cannes. Detta är en sylvass skildring av hur yttre, helt orimliga krav från samhället nästan sliter isär en familj. Vardagsrealism har sällan känts såhär autentisk.
Det finns en scen i Sorry We Missed You som har fastnat hos mig. Det är när sonen Seb (Rhys Stone) erkänner för sin pappa Ricky (Kris Hitchen) att han sålt sin dyra vinterjacka, som han fått av sina föräldrar, för att köpa sprayburkar. Graffiti är nämligen Sebs främsta intresse, och han skolkar dagligen för att kunna syssla med det. Pappan blir naturligtvis förbannad och mamman Abbie (Debbie Honeywood) förkrossad. I bakgrunden finns också den yngsta dottern Lisa (Katie Proctor) – oroad över sin familjs situation.
Detta är så bra för att det är så äkta. Jag kan bara föreställa mig antalet hushåll i västvärlden där det finns liknande familjeproblematik. Barn som ser sina föräldrar slita i ekorrhjulet, i vissa fall med dåliga arbetsvillkor. Föräldrar som blir arga över att sina barn inte upplever det som meningsfullt att gå till skolan. När Seb ser sin mamma och pappa nästintill slita ihjäl sig för att få ihop till hyra och mat, är det som om han blir avskräckt från vuxenlivet. På så vis är hans oro och ilska förståelig, men det är också föräldrarnas.
Båda jobben ställer helt orimliga krav på föräldrarna.
Pappan jobbar fjorton timmar om dagen med att leverera varor medan mamman sliter i hemtjänsten. Båda jobben ställer helt orimliga krav på dem. Ricky rånas och tvingas att personligen stå för kostnaden för den förstörda utrusningen. Abbie får betala för bussresorna till sin klienter. Regissören Ken Loach skildrar ett samhälle där arbetstagare måste försumma sina familjerelationer för att kunna utföra sitt jobb.
Det finns inte mycket utrymme för glädje i filmen – man lämnar salongen med vacklande steg och en klump i magen. Trots detta står det klart att det i familjen finns värme och kärlek. Även om det sällan tar sig uttryck. En djupt berörande scen visar just detta.