Recension: Sommarboken (2025) – ”En stark generationsberättelse”
Glenn Close gör en fantastisk insats i ”Sommarboken”
Filmatiseringen av Tove Janssons ”Sommarboken” skildrar mänsklighet och vår koppling till naturen på ett otroligt fint och berörande sätt. I huvudrollen gör Glenn Close en gripande rolltolkning av en åldrande farmor som ger sitt barnbarn livets alla läxor hon kan komma på.
Sommarboken (2025) baseras på Tove Janssons älskade roman från 1972 med samma namn. Filmen är regisserad av Charlie McDowell och manuset är skrivet av Robert Jones. Den handlar om flickan Sophia (Emily Matthews) som tillsammans med sin pappa (Anders Danielsen Lie) och farmor (Glenn Close) spenderar sommaren i familjens stuga på en liten ö i den Finska viken.
Sophias mamma har gått bort, och i all sorg tar hennes farmor en betydande roll för att lära sitt barnbarn om livet. Tillsammans skriver de en sommarbok där hon ritar och antecknar minnen och allt hon får lära sig.
Glenn Close briljant i sin roll
Glenn Close spelar gammal och skröplig på ett fint och värdigt sätt. När hon kutryggigt går över berghällarna med sin träkäpp för att se Sophia dyka ner i vattnet, för att sedan berätta att hon en gång i tiden gjorde precis samma sak, blir man som tittare väldigt tidigt varse om den enkla men existentiella poängen som framkommer. Close spelar så fint när det kommer till att vara en närvarande farmor men samtidigt begränsad av sin ålder och fysiska förmåga.
Sophia är en frågande tjej som gärna ställer en fråga för mycket till sin farmor, som börjar blekna i sitt minne. Därför börjar Sophia även hon lära sin farmor genom att återberätta vad hon sett och gjort. För farmodern blir det som en regression där de båda är i två olika ändar av livscykeln och på ett livsbejakande sätt kan de leva genom varandra.
Något som även berör är hur aktivt farmodern tar Sophia under vingarna när hennes pappa inte kan hantera sin sorg efter fruns bortgång. Den komplexa sorgen är inte en tydlig tråd i filmen utan fungerar som en underliggande och naggande storyline som emotionellt spelar ut sin rätt på ett smart vis, men i vissa passager hade man velat ha mer repliker som står för den konflikten, just för att det hade kunnat bli så mycket mer rått.
Filmens foto bär handlingen
Fotot i är av retrokaraktär och sätter en fin prägel på berättandet. En väsentlig del av den här historien berättas just genom kameran, där mixen mellan det rynkiga, barnsliga och mänskliga fotot ställs i samspel med det stilla naturfotot i den finska skärgården. Det är en visuell fullträff som komponeras tillsammans med musiksättningen av den polske pianisten Hania Rani.
Att man lyckas föra historien framåt på detta sättet speglar karaktärernas tyngd i sorg, rädsla men även glädje på ett rörande sätt. Berättelsen är stiligt balanserad mellan den motstridiga komplexiteten och enkelheten i att vara människa.
En stark generationsberättelse
Filmen skildrar på ett fint sätt den barnsliga och naiva tron Sophia har på världen, samtidigt som hennes farmor vet lika lite som henne själv ur ett existentiellt perspektiv. Att det just fokuseras på så få karaktärer och att själva miljön är avskalad öppnar det lugna tempot upp för reflektion av livets alla känslor.
En scen visar hur Glenn Close ligger på marken i mossa och bara stirrar upp i himlen. Att se på det blir en tydlig påminnelse om vår existens i vår naturliga miljö och den typen av scener i filmen återställer hela nervsystemet när de med sin enkelhet berör på djupet.
”Sommarboken” är en fantastisk adaption av Tove Janssons roman som lyckas spegla komplexiteten i mänskligheten genom en stark generationsberättelse som kryper rakt in under huden.
”Sommarboken” har biopremiär den 14 februari.