Recension: Solitude (2023) – ”stundtals väldigt rörande”
Isländskt stillsamt och fint drama
Göteborgs filmfestival rullar vidare med filmer från världens alla hörn. Under tisdagskvällen var det Islands tur att synas och det med en film som tar grepp om ensamheten som kan infinna sig på ålderns höst.
Ny tillvaro och vän
Den isländska regissören Ninna Pálmadottir gör i och med "Solitude" sin långfilmsdebut. Vi får möta den åldrade och inåtvända Gunnar (Þröstur Leó Gunnarsson) som bor på en gård med den vackra och något ödsliga isländska landsbygden som bakgrund. Dessvärre tvingas han att byta ut gården mot en mindre lägenhet i staden mot en rejäl hacka pengar från myndigheterna. Den nya tillvaron faller honom inte i god smak. Han åker buss, pantar flaskor och försöker hitta mening i sin nya tillvaro, men framför allt är han väldigt ensam. Hans mediokra vardag bryts när han träffar den tioåriga tidningsförsäljaren och schackspelaren Ari (Hermann Samúelsson) och de blir snabbt goda vänner.
Det osannolika vänskapsbandet mellan de båda skildras på ett ytterst fint och stillsamt vis. Dialogen är oftast sparsmakad när de möts, i stället riktas fokus på deras tid tillsammans och att få känna att de finns för varandra och fyller varandras liv med något gott. Över lag är filmen till stor del utan någon musik i bakgrunden. Tystnaden och suset ligger istället som en perfekt karaktärisering av ensamheten där ingen, och inget, hörs.
Vi har sett det förr
Pálmadottir använder sig av en klassiker inom filmvärlden – vänskap över generationsgränserna. Vi har tidigare sett Cinema Paradiso (1988), Léon (1994), Up (2009) och senast C'mon C'mon (2021) där en äldre, förlåt Joaquin Phoenix, man får en betydligt yngre kamrat. Det som denna film vinner på är dess autenticitet. Relationen mellan Gunnar och Ari är trovärdig och den är inte strösslad med olika överdrivet charmiga och komiska replikskiften.
Solitude – ensamhet är det primära temat som belyses, men det är även en film som handlar om att göra en nystart i livet och att därefter skapa en ny tillvaro, vilket man inte får så mycket bakgrund till. Gunnar är till synes en introvert man, men önskvärt vore att få en djupare kännedom om hon som person och därtill om hur hans liv varit innan vi kliver in i handlingen. Filmen är stundtals väldigt rörande, men tappar fart mot slutet och lämnar, åtminstone mig, något otillfredsställd.
”Solitude” visas nu på Göteborgs filmfestival och har svensk biopremiär den 3 maj.