Snowden (2016)
Edward Snowden, ett datorgeni och tidigare anställd av CSI och NSA (National Security Agency), skapade för några år sen stora rubriker när han avslöjade den systematiska avlyssning amerikanska regeringen tillät NSA att genomföra på de amerikanska medborgarna. I Oliver Stones Snowden, baserad på Antoly Kucherena och Luke Hardings bok, återberättas Edwards (Joseph-Gordon Levitt) väg in i de olika underrättelsetjänsterna men också varför och vad som fick han att lämna allt bakom sig.
LÄS MER: Fler bioaktuella filmer nära dig!
Stone är en regissör som vunnit mängder av fina filmpriser, men här har han svårt med det grundläggande berättandet. Det känns stundtals oengagerat och filmen tar ibland ologiska omvägar vilket påverkar tempot negativt. Ett konkret exempel är rollsättningen av Nicolas Cage. Hans karaktär är risigt skriven - den saknar direkt betydelse för handlingen - och Snowdens samtal med honom känns bara överflödiga. Det är däremot kul att se Cage i en storproduktion igen efter flera år av lågbudgetkalkoner, synd bara att han inte får mer att jobba med.
Hur som helst är allt inte pest och kolera. Gordon-Levitts tolkning av Edward Snowden och dennes moraliska och sociala dilemman är väldigt imponerande. En del recensenter har klagat på en förlöjligande , det är inget jag personligen stör mig på. Utöver Levitt gör filmens skådespelarensemble bra ifrån sig där Shailene Woodley, som spelar Edward Snowdens flickvän Lindsay Mills, sticker ut mest. Med sin naturliga karisma och sitt skinn på näsan, som närmast påminner om en ung Maryl Streep, gör hon Lindsay härligt nyanserad. Dessutom har hon bra kemi med Levitt. Under en scen, när hon konfronterar Snowden angående hans emotionella frånvaro, spelar hon på en riktigt hög nivå.
Inledningsvis är det skådespelarna som räddar filmen ifrån en fiaskostämpel. Under de två första akterna är avsaknaden av spänning stor, man sitter nästan och vrider sig av tristess i biostolen. Den avslutande delen är ett klart steg uppåt i kvalité. Här läggs fokus på efterföljderna av Snowdens agerande och filmen får helt plötsligt en nerv. Här återfinns också filmens bästa och mest visuellt hänförande scen. Ett drömskt bildspel till vilket Snowden förklarar Amerikas nätverkstotalitarism, som Stone regisserar med bravur.
Sammantaget är Snowden en väldigt ojämn filmupplevelse. Trots goda skådespelarinsatser och en nervig avslutning är startsträckan dit på tok för lång. Stone borde lagt mer krut på spänning och mindre på oengagerade sidospår för att göra filmen minnesvärd. Nu blir det bara ett biografiskt drama i mängden.