Mini-recension: SMILF – avsnitt 1
Serie: SMILF (2017-)
Distribitör: HBO Nordic
Skapare: Frankie Shaw
Med: Frankie Shaw, Rosie O´Donnell, Miguel Gomez, Connie Britton m.fl.
Genre: Komedi, drama
Speltid: 30 min
Få trodde nog att HBO-serien Girls skulle bli så stor som den blev. Serien skapad av Lena Dunham, som också spelade huvudrollen, har lämnat ett stort avtryck på vår populärkultur. Succén visade att det fanns en efterfrågan bland tv-tittarna på starka kvinnliga karaktärer som upplevs verkliga. Sedan dess har flera unga kvinnliga skådespelare och manusförfattare fått chansen att skapa sina egna serier där de också ofta själva spelar huvudrollen. Insecure, Broad City och Better Things är några exempel. SMILF följer denna trend, den relativt okända skådespelerskan Frankie Shaw har skapat serien baserad på hennes prisbelönta kortfilm med samma namn. Resultatet har sina brister men är ändå absolut intressant.
Handling: Den unga mamman Bridgette (Frankie Shaw) har det minst sagt lite trassligt. Livet som ensamstående småbarnsförälder har gjort att både karriären och sexlivet fått lida. Hennes udda mamma Tutu (Rosie O´Donnell) och den nonchalanta expojkvännen Rafi (Miguel Gomez), gör inte heller livet enklare för Bridgette.
I avsnittets början var jag inte alls imponerad. De första tio minuterna är fyllda med torra sexskämt som inte alls går hem hos mig. Det kändes som ett desperat försök att etablera serien som en vulgär och vågad komedi, men utförandet blir mer pinsamt än roligt. Avsnittet övergår därefter i en betydligt mörkare ton. Vi får se de stora utmaningarna med att vara ensamstående mamma med en begränsad budget. Det är stundtals riktigt gripande och ibland så pass mörkt att det blir roligt.
I en scen får Bridgette manligt besök, men inser problematiken i att ha sex med honom då hon delar rum med sitt barn. Hon väljer då att att täcka över sitt sovande barn med en filt så att mannen inte kan se barnet. I en annan scen har hon slut på handdukar och får torka sitt barn med hushållspapper. I scener som dessa presterar SMILF som bäst. Det är provocerande, sorgligt och roligt på samma gång.
Det är alltid kul att få se nya stjärnor skina så starkt som Shaw gör i denna serie. Hon är tidigare kanske mest känd från Mr. Robot där hon spelat Ellitos drogmissbrukande granne Shayla. En roll som visade på hennes potential men som inte lät henne glänsa fullt ut. I SMILF har Shaw skapat en rolig och tragisk karaktär som man sympatiserar med från första sekund.
Humorn är inte alltid klockren i SMILF. Men karaktärerna och historien är tillräckligt bra för att man ska vilja fortsätta titta.
