Småstad (2017)

När Björn och hans systrar röjer ur deras nyligen bortgångne fars hus hittar Björn något på datorn. Deras far har lämnat efter sig personliga videomeddelanden till var och en av syskonen. I klippen öser fadern kärleksförklaringar över sina barn, men han lägger även in uppmaningar om saker han tycker de bör ta tag i.

Alla syskonen påverkas på ett eller annat sätt av videoklippen. En av systrarna till exempel, börjar tvivla på om uppåt i karriärstegen verkligen är rätt väg att gå för henne. Björn, som är yngsta syskonet, bestämmer sig för att han ska sluta ta skit från sina äldre systrar samt blir fast besluten om att ta tag i sin rädsla för att tala inför publik.

Gränsen mellan dokumentär och drama är allt annat än skarp i Johan Löfstedts första spelfilm. Här flyter handlingen sömlöst mellan manusdrivna scener och gamla hemvideoinspelningar, vilket ger filmen en väldigt personlig touch. Johan har nämligen dragit ihop hela tjocka släkten för att iscensätta en fiktiv händelse i deras liv. Även om filmen i helhet har en tydlig handling och struktur, känns stora delar improviserade, speciellt dialogen. I ett fåtal scener är det dock ganska tydligt att skådespelarna går efter manus och här lyser det också igenom att vi har med oerfarna skådespelare att göra. Dessa tillfällen faller emellertid glest och över lag är skådespelarinsatserna oerhört imponerande.

Johan ser vi däremot inte till alls framför kameran, så han måste helt enkelt ha skrivit ur sig ur den Löfstedtska släkten, åtminstone tillfälligt. En nödvändighet kanske för att fullt kunna fokusera på regin. Ett bra val i sådana fall för den rollen axlar han till fullo. Småstad är en underbar film, en av de bästa filmerna i år. Här hittar du tips på fler bra svenska filmer.

Bäst: Känslan av äkthet som är på gränsen till dokumentär.

Sämst: Att äkthetskänslas bryts vid några få tillfällen då de oerfarna skådespelarnas insatser brister en aning.