Recension: Star Trek: Strange New Worlds (säsong 2)

"Star Trek: Strange New Worlds" lyckades med något som den legendariska sci-fi-serien suktat efter länge: en ordentlig nytändning. J.J. Abrams rebootade filmserie tycks ha slukats av rymdens massiva kyla och nysatsningar för tv-publiken, så som Picard, dröjde ordentligt innan fansen faktiskt fick sin aptit någorlunda mättad. Tack och lov lyckades Star Trek: Strange New World korrigera kursen med hjälp av en otrolig produktionsdesign, stabil cast och en tonal mångfald stöpt i optimism. Säsong två har sannerligen en stor rymd-pyjamas att fylla, men av inledningen att döma ser det ut att vi inte behöver oroa oss. Inte alls, faktiskt. 

Stange New Worlds besvarar frågan om vem som egentligen satt vid rodret på farkosten Enterprise innan legenden James T. Kirk satte kurs mot stjärnorna. Star Trek: Strange New Worlds är en prequelserie som introducerar oss för kapten Christopher Pike (Anson Mount) och hans besättning. Enterprise har, i sedvanlig ordning, sitt uppdrag att utforska galaxen och att "boldly go where no man has gone before!".

Nu streamar säsong två för full maskin på SkyShowtime och vi möter karaktärerna i ett knivigt läge där Pikes närmaste Una-Chin Riley (Rebecca Romijn) blivit arresterad av federationen och skeppets säkerhetschef La'an Noonien-Singh (Christina Chong) övergett besättningen för att leta efter en ensam flicka på gruvplaneten Cajitar IV. 

En läckrare säsong

Det första som slår mina sinnen är hur oerhört mycket läckrare säsong två är. Produktionsvärdena har multiplicerats och miljöerna är större, mer levande och antalet sminkade statister är många fler. Strange New Worlds säsong två ser snarare ut som en spelfilm anpassad för vita duken än en tv-serie. Säsong ett var inte ful på något vis, men säsong två har givits ett rejält ansiktslyft som är en fröjd att se på. Tack och lov innebär inte den höjda budgeten att skaparna förlitar sig på mer datoreffekter, CGI, än i säsong ett. Merparten av miljöer och karaktärer är fortfarande praktiska och ser helt enastående ut.

Dock följer ansiktslyftet med en del märkliga stilistiska val. Actionscenerna har "hottats" upp med slow-motion och man lägger ett avsevärt större fokus på fräckt phaser-pangande och tuffa käftsmällar än i säsong ett och det hade jag faktiskt klarat mig utan. Styrkan i säsong ett låg i karaktärernas interaktion och den enorma mängd hjärta och djup samtliga av episoderna förädlats med. Jag hoppas innerligt att man inte dränker säsong två i action, för det är än så länge, bara fyrverkeri. Onekligen läckert, men distraherande.   

Tack och lov korrigeras kursen snabbt i episod två som är något så speciellt som Law & Order – i rymden. Här är Strange Worlds som bäst, när socialt relevanta teman granskas genom science fiction-filtrets sexiga lins. Det är karaktärsdrivet, lagom komplext och med hjärtat på rätta stället. Jag hoppas se mer av den här varan när säsong två dundrar vidare.

"Perfekt mängd glimt i ögat"

Skådespelarna är fortfarande klockrena i sina respektive roller. Det krävs trots allt en del av en ensemble att vandra omkring i kulörta pyjamasar och gorma tekniska specifikationer om en warp-drive eller ge ödesmättade tal om en okänd arts mystiska metabolism. Risken att glida ner i parodi-land är enorm, men hela seriens cast gör ett alldeles förträffligt jobb. Extra tacksamt att humorn är relativt nerbantad så förvänta er inget post-modernt vitsande på genrens bekostnad (ja, jag tittar på dig MCU). Humor finns och den landar i princip ständigt med en perfekt mängd glimt i ögat.

Jag var imponerad redan av Strange New Worlds första säsong och av inledningen av fortsättningen att döma ser det ut att fortsätta hamra på de spikar som fungerade. Säsong två är dessutom avsevärt snyggare än första och trots en del märkliga stilistiska val och onödig fokus på action så ser fortsättningen ut att bjuda på mer briljant, optimistisk och välgjord sci-fi!