Boyzone: Life, Death & Boybands (2025) – pojkbandsnostalgi som berör
”Imponerad över hur tagen jag blir”
Filmtopp har sett den nya dokumentärserien om pojkbandet Boyzone. ”Det är en dokumentärserie som, på ett djupt och universellt sätt, lyckas beröra alla som någon gång har känt kraften av musik och gemenskap”, skriver recensent Nathalie Leth.
Boyzone var ett av 90-talets mest älskade band. Ett band, eller snarare en familj, som levde ett liv så stort att det är svårt att föreställa sig. Deras tid som band banade inte bara vägen för framgång utan även av tragedi. Med arkivmaterial, intervjuer och nostalgiska återblickar får vi en djupare förståelse av vad som pågick både på scenen och vad som hände efteråt när rampljusen slocknade.
”En djupgående resa i självinsikt”
Risken med dokumentärer om stora artister brukar dras till ett av två problem: det första är ”vems röst är det som saknas?” då vi allt som oftast bara får höra ett perspektiv som ges utrymme för ensidig smutskastning. Detta är ett problem i dokumentären Whitney (2018) som i stora drag bara lyfte Whitney Houstons missbruk och familjeproblematik. Det andra problemet är att det blir en ointressant ”puff piece”, alltså en film som bara stryker artistens ego medhårs längs ett förgrymmat vurmande över artistens talang som tycks sträcka sig övermänskligt genom hela universum, något jag upplevde och tyckte var synd i Pharrell Williams annars kreativa dokumentär, Piece by Piece (2024).
Detta är inget jag själv känner av i Boyzone: Life, Death & Boybands. Serien gör väldigt bra ifrån sig direkt i hur den bygger upp framgången från starten, hur allt började med en otroligt pinsam dans i TV, vilket ledde till mer välkoreograferade danser på scener som bara blev större och större. Här ges var och en plats på att berätta sin version, inte bara bandet själva utan även deras närstående och deras manager Louis Walsh. Resultatet blir en djupgående resa i självinsikt. Vi upplever ånger, i form av ”vad kunde jag gjort bättre eller annorlunda?” både från deras manager och från bandet. Och vi upplever vilja att gå vidare i livet, i en ny riktning, där det reflekteras ”var är jag i mitt liv, här och nu?”.
Eftersom ingen av friktionen i bandet sopas under mattan känns det så äkta och intimt att det är svårt att inte bli berörd, oavsett vilken relation man hade eller har till bandet. För precis som allas våra liv så är inget genomgående perfekt. Även om vi har ljusglimtar där precis allt sitter på plats stiger tidvattnet av svårigheter igen, och det är även så som killarna i bandet resonerar. Inga skygglappar är på när Boyzone blottar varenda en av sina bedrifter och misstag.
Berör på ett djup och universellt sätt
Som svar på ovanstående fråga: vems röst är det som saknas? Då tänker jag såklart på den bortgångne Stephen Gately som lämnade oss 2009 efter ett akut lungödem. Men dokumentären lyckas på något magiskt vis ändå frammana hans närvaro på ett sätt som gör honom delaktig, vilket är en anmärkningsvärd och respektfull bedrift. Detta genom historier och minnen, film- och tidningsklipp, och inspelning av hans röst där hans tankar och känslor återspeglas i vad vi ser.
Min egen relation till Boyzone var närmast obefintlig på 90-talet. Tonåringen Nathalie skulle vara svår och annorlunda och lyssnade hellre på Green Days fina skiva Nimrod än Boyzones smöriga ballader. Därför blir jag väldigt imponerad över hur tagen jag blir av deras berättelse, utan någon som helst anknytning till deras låtar eller till nostalgi. Det är en dokumentärserie som, på ett djupt och universellt sätt, lyckas beröra alla som någon gång har känt kraften av musik och gemenskap.
Alla avsnitt av ”Boyzone: Life, Death & Boybands” finns nu på SkyShowtime.
