Skyscraper (2018)
Dwayne Johnson och skyskrapan
Muskelberget Dwayne Johnson levererar alltid högoktanig spänning. Den här gången bjuds vi på en blandning av Skyskrapan brinner och Die Hard. Skyscraper slår vissa av dessa filmers andra kopior, men kommer inte i närheten av originalen.
"Skyscraper är en typisk biofilm."
Will Sawyer (Johnson) förlorar benet efter en gisslansituation slutar i tragedi. Tio år senare är han en hängiven familjefar som ska utföra en säkerhetskontroll på en ny högteknologisk skyskrapa. Ett gäng kriminella utnyttjar dock hans säkerhetstillgång för att tända eld på byggnaden. Det hela blir värre av att hans familj är fångade i den brinnande byggnaden.
Att döma av de trailers jag sett, trodde jag Skyscraper skulle vara Die Hard XXL (både byggnaden och actionhjälten är större). Sanningen är den att filmen har mer gemensamt med katastrof-filmer som Skyskrapan brinner. Detta funkar lika ofta som det inte funkar.
Skyscraper är en typisk biofilm. Den visas i 3D, vilket känns som helt rätt medium för att framhäva svindeln som framkallas av de hisnande höjderna. Särskilt under de mer dramatiska sekvenserna, när vår hjälte måste utföra diverse stunts för att rädda dagen. Jag tycker även att det är föredömligt att ge muskelberget Dwayne Johnson en funktionsvariation i form av en benprotes, då detta gör att han, för en gångs skull, inte bara kan gå fram som en ångvält, utan även måste använda huvudet lite. Och silvertejp. Det flitiga användandet av silvertejp är nog min favoritaspekt av filmen.
Samtidigt känner jag mig lite lurad på konfekten när filmen marknadsförts som Die Hard på steroider och vi inte får se Dwayne Johnson ge ett gäng skurkar ordentligt på nöten. Visst, han tar sig an dem ett par gånger. Men det känns inte som att det räcker. Sedan gör blandningen av actionfilm och katastroffilm att vi bjuds på tröttsamma klyschor från båda dessa genrer. Detta gör att vi får se en unge med astma, en europeisk skurk (Møller) med en underligt behaglig brytning, sockersöta familjeåterföreningar (ja, flera) och en rättrådig polis (Mann) på marken, som försöker klura ut vad som händer.
Jag och några andra här på redaktionen diskuterade nyligen Dwayne Johnson. Han levererar alltid mer eller mindre vad som förväntas av honom. Manusen kanske är fyllda av slitna klyschor, men filmerna är alltid i alla fall lite spännande och bjuder på actionsekvenser av någorlunda hög kvalité. När vi pratade om Johnson senast var det Rampage som var på tapeten. Den filmen skulle lika gärna kunna heta Dwayne Johnson och jättegorillan. Den här filmen skulle kunna heta Dwayne Johnson och skyskrapan. Och vi får, som alltid, ungefär vad vi förväntar oss.