Sista brevet från din älskade (2021)

I och med att 2016 års kanske sentimentalaste kärlekshistoria, Livet efter dig, blev en så pass stor succé, var det kanske oundvikligt med ännu en film baserad på den populära författaren Jojo Moyes alster. För nu kommer nämligen Sista brevet från din älskade – en lika småputtrig som tandlös romantisk historia som varken är särskilt charmig eller rörande. 

Men ambitiös, det är den.

Regissören Augustine Frizzell har nämligen tagit sig an utmaningen att jonglera två parallella kärlekshistorier. Den ena av dem utspelar sig i nutid och den andra på 60-talet. I den förstnämnda får vi bekanta oss med den ambitiösa journalisten Ellie (Felicity Jones) och hur hon av en slump kommer över ett kärleksbrev som hon forskar vidare kring. Med hjälp av den lite intetsägande arkivarien Rory (Nabhaan Rizwan) kommer hon en förbjuden kärleksromans på spåren, som hon ska skriva ett reportage om. 

Och i den historien är Jennifer (Shailene Woodley) huvudperson. Fast i ett dötrist förhållande med en kontrollerande stropp till make, träffar hon den jämförelsevis supercharmige journalisten Anthony (Callum Turner), som hon börjar umgås med i smyg.

Så småningom faller de pladask för varann och den stora frågan vilar i luften: kommer de att få varandra eller är förhållandet dömt att misslyckas? 

MER LÄSNING: 15 svenska romantiska filmer

Ofokuserad är bara förnamnet.

I vanliga fall är detta en fråga man som tittare vill ha svar på. Men när det gäller Sista brevet från din älskade bryr jag mig knappt. Det är för att filmen är ofokuserad. Framförallt bidrar handlingen kring Ellie egentligen inte med någonting. Att vi får följa hennes sökande efter svar kring de gåtfulla kärleksbreven är visserligen en grundförutsättning för hela filmen, men i och med att den utgör så pass mycket av speltiden tar den samtidigt fokus från själva kärnan i filmen: Jennifers historia. 

Nej, manusförfattarna hade behövt omprioritera rejält i materialet och strukit mycket av Ellies löjliga flörtande med arkivarien Rory – en helt intetsägande nutida romans som bara hamnar i bjärt kontrast till Jennifers förbjudna kärlek till Anthony.

I rätt händer hade Jennifers kärleksstrul kunnat bli så mycket mer, något i stil med Todd Haynes mästerverk Carol (2015). Nu hamnar denna del av handlingen snarare i skymundan i ett misslyckat försök från regissören att sammanfläta två tidsåtskilda kärlekshistorier (den sentimentala slutscenen är bara för mycket). 

Hur 60-talets societetsliv återskapas med hjälp av läcker kostym och vackra miljöer är superbt – när Jennifer och Anthony glider omkring i sin cabriolet på den Franska rivieran glömmer man filmens brister för en stund. Men mer än på ytan har filmen inte så mycket att erbjuda.

Här har vi bara ett romantiskt drama i mängden som inte lyckas särskilja sig från andra filmer i genren, typ Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (2004) och About Time (2013). 

MER LÄSNING: De bästa romantiska komedierna just nu