Sieranevada (2016)

I en lägenhet någonstans i Bukarest hålls en minnesstund för en bortgången man. Eftersom det bara är dagar efter vansinnesdådet mot den franske satirtidningen Charlie Hebdo kretsar en stor del av dagens diskussioner kring terror och konspirationer. På borden dukas maträtt efter maträtt fram. Snart ska de äta, de väntar bara på att prästen ska komma. Fast efter att prästen har kommit och gått, står maten fortfarande orörd på borden. Den ena händelsen avlöser den andra vilket leder till att ingen finner ro till att sätta sig för att äta. Diskussionerna blir hetsigare ju längre dagen går, dels för att gammalt groll inom släkten kommer upp till ytan, men säkerligen också på grund av tomma magar som vrålar ”Kan vi inte bara äta någon gång?!”.

Med sparsamma kamerarörelser låter regissören Cristi Puiu oss bevittna ett händelseförlopp, som till största delen utspelar sig i en liten lägenhet. Vi ser människor som har långa diskussioner medan andra kommer och går in och ut ur lägenhetens olika rum. Det är lite som att se en buskis à la Stefan & Krister fast utan den olidligt larviga humorn. I Sieranevada är den istället utbytt mot en behaglig och lågmäld sådan. Filmen bjuder även på en hel del mörker och tragik, men trots det sitter jag där med en mysig känsla i kroppen genom största delen av filmen.

Sieranevada är närapå tre timmar lång men den känns aldrig långtråkig, vilket är en bedrift bara det. Speciellt med tanke på att den mer eller mindre är en one location-film. Alla skådespelares felfria rolltolkningar bidrar naturligtvis också till att hålla mitt intresse uppe.

Maten som aldrig blev uppäten var faktiskt ett intressant grepp. Det gjorde att jag som åskådare till slut kände samma frustration som filmens karaktärer. Jag fick kämpa mot impulsen att ställa mig upp och vråla ”Kan de inte bara äta någon gång?!”.