Recension: Sick of Myself (2022)

Är det något vi i Norden bemästrar så är det förmågan att blanda elände och humor. Skratt och gråt är oskiljaktiga smakhöjare i vår nordiska marinad och jag vill gå så långt som att kalla fingertoppskänslan för oefterhärmlig. Efter en rad norska home-runs som Ninjababy (2021) och inte minst Världens värsta människa (2021) avnjuter genren en storhetstid, och Sick of Myself kan stolt ansluta sig till det övre lagret av rullar.

Med det sagt, Sick of Myself besitter en avsevärt beskare eftersmak än sina stallkamrater och undertecknad har svettats, våndats och varit svindlande nära nervösa sammanbrott under filmens 90 minuter. Det är skamlöst, norskt och laddat till bredden med svart humor.

Men innan jag djupdyker i mina åsikter kräver sammanhanget en kort sammanfattning av filmens historia. I Sick of Myself möter vi den unga kvinnan Signe (Kristine Kujath Thorp) som lever i en ganska märklig och spänd relation ihop med konstnären Thomas (Eirik Sæther). Relationen präglas av ett ständigt munhuggande och försök att bräcka den andra i prestationer och bedrifter. Inte mycket kärlek, helt enkelt. Dock ska parets toxiska dynamik förvärras avsevärt när Thomas konstnärskarriär får en rejäl skjuts. Signe vägrar bli lämnad i skuggan av sambons nyfunna beundran, och snickrar ihop en diabolisk plan för att återigen hamna i centrum och låta världens blickar vila på henne och enbart henne. 

Ingen mjukstart till långfilmsdebut

Kristoffer Borgli långfilmsdebuterar med Sick of Myself och det är ingen mjukstart han bjussar på. Det är ingen lättsmält, folklig start på karriären och det tror jag Borgli stoltserar med. Sick of Myself riktar ett djupt cyniskt hån till samtidens äckligaste fenomen där precis allt kan exploateras i en "content"-kultur som göder självfixering. I Signes föreställningsvärld är medmänniskor simpla spelpjäser för hennes utmejslade dramaturgi där hon spelar huvudrollen, skrivit manus och agerar regissör. Borgli fångar detta ypperligt och får mig att vrida mig i biofåtöljen i ren och skär samtidsångest. 

Ninjababy (2021) blev min introduktion till norska stjärnskottet Kristine Kujath Thorp och hon visade där prov på genuin charm, komisk timing och perfekt mängd patos. Karaktären hon tar sig an i Sick of Myself är flertalet nyanser mörkare och oändligt mycket mer komplex, och Kujath är fullständigt lysande. Att förkroppsliga en så här pass avskyvärd och genomrutten person kräver både mod och kreativa muskler, men Kujath visar att hon med råge mäktar med utmaningen. Skådespelaren gör mig ständigt nyfiken på att få sjunka ännu djupare in i Signes rubbade sinne och det är en imponerande bedrift att lyckas få mig att förakta, men samtidigt investera, i en fullständigt förjävlig karaktär.

"Emotionellt dränerande blodiglar"

Borgli är inte intresserad av att vinna ditt hjärta med Sick of Myself och tar inga ansatser till att ens försöka. Det finns inte på hans kreativa radar att få dig att sympatisera med någon av filmens karaktärer. Huvudpersonerna är självcentrerade, emotionellt dränerande blodiglar och detta är poängen. Borgli undviker, tacksamt nog, att försöka nyansera någon med snyftiga bakgrundshistorier och håller med Sick of Myself istället upp en rostig och brutal spegel mot sin publik och låter oss våndas av det vi ser. Visst, det är vässat in i absurdum, men även det upplever jag är själva poängen.

Nu haglar superlativen men allt är dessvärre inte guld och gröna skogar i Borglis debut. Regissören envisas med en del drömsekvenser som ger oss ytterligare inblick i Signes förvrängda värld. Majoriteten av dessa funkar ganska bra, eftersom det fördjupar karaktärsporträttet, men tyvärr resulterar det även i att berättandet saktar in och tar till slut udden från en del avgörande nyckelscener. Filmen hade även gynnats av att trimma en del fett som får det narrativa drivet att stanna upp. Sick of Myself är som bäst när den gör ont (och det gör den, ofta) och då kan en del scener kännas som onödiga sidospår. Detta är dock mina enda invändningar mot filmen.

Sammanfattningsvis är "Sick of Myself" en provokativ, absurd och cynisk skapelse som med enkelhet kvalar in som en av de starkaste upplevelser jag haft i en biosalong under året. Jag har skrattat, våndats och upprörts av Kristoffer Borglis långfilmsdebut och det kan jag, utan darr på rösten, garantera att du också kommer att göra.