Shirley (2020)

Att recensera en film som Shirley är inte helt lätt. Å ena sidan ett hantverk rakt igenom - allt från Elisabeth Moss skådespel till den intensiva kameran sitter som en smäck - men å andra sidan smått ogripbar med en handling som snarare tråkar ut än fascinerar. Jag vet inte vad jag ska tycka om Josephine Deckers film. Kanske hade den känts mer sammanhängande om jag varit bekant med boken, skriven av Susan Scarf Merrell som den baseras på. 

Hur som helst porträtterar båda verken den berömde författaren Shirley Jackson, i filmen spelad av Elisabeth Moss. Om jag nu tolkat det hela rätt - chansen är stor att så inte är fallet - får vi som tittare följa med på en hallucinatorisk tripp djupt ner i en excentrisk och sjukt osympatisk författares mystiska vrår. På ett tvetydigt sätt får vi ta del av hennes skapandeprocess - och till en början är det svårt att urskilja vad som är fiktion och vad som är verklighet.

Med medel som inte kan betraktas som konventionella ur ett filmiskt perspektiv, skildras hur Shirley inspireras av en ung flickas försvinnande till att skriva en roman. 

Maken Stanley (nervigt spelad av Michael Stuhlbarg) är tveksam. Hans fru har ju inte lämnat huset på två månader, hur ska hon kunna skriva en hel roman?! Därtill har de precis tagit sig an ett nygift ungt par (spelade av Logan Lerman och Odessa Young). Den ene (Lerman) ska nämligen bli Stanleys lärarassistent på ett universitet. Den andre (Young) blir kvar i huset med Shirley, som inte bör lämnas ensam. 

Därefter blandas visuella gestaltningar av Shirleys föreställningar om hur romanen ska ta sig form med verkliga - om de nu är det - interaktioner mellan paren. Inledningsvis och fortsättningsvis känns alltihop rätt konstigt. Som en surrealistisk version av Vem är rädd för Virginia Woolf? (1966) där vi såg Elizabeth Taylor i högform. 

Elisabeth Moss personifierar otrevlighet med sylvass precision. 

För visst finns det likheter mellan Moss och Taylors skådespel: nervigt, elakt och underhållande. Med fullständig övertygelse porträtteras Moss Shirley Jackson som en otrolig människokännare - hon kan direkt se att den unga flickan de tagit in är gravid. Men kanske är hon inte fullt lika insiktsfull om sina egna känslor. Därtill svår att ha att göra med, milt uttryckt. Den bilden får jag av Moss sätt att spela. Det är skickligt. 

Dock fick jag inget grepp om filmen. På sätt och vis är den inte helt olik Charlie Kaufmans senaste I'm Thinking of Ending Things, som knep tredje platsen på min topp tio-lista 2020. Båda är adaptioner av ett litterärt verk och skildrar hur ett yngre kärlekspar anländer till ett par åldringar. Varvandet mellan verklighet och fantasi tycks utgöra grundstommen i båda filmernas handling. Skillnaden är att Kaufmans film, som har en alldeles säregen ton, uppnår statusen av ett existentiellt konstverk medan Deckers, trots höga ambitioner, inte blir mer än en lättglömd thriller utan sting. 

MER LÄSNING: Spännande filmer du måste se!