Recension: Sherlock: The Lying Detective (2018)

Distributör: BBC

I en scen i The Lying Detective säger Sherlock till sin vän John att han har slagits av en obehaglig men sann tanke: Att vi alla, då och då, inte är något annat än människor. ’’Till och med du’’, svarar John blixtsnabbt, som har sett sin vän gå från känslomässigt inkompetent till att faktiskt bry sig om de som står honom nära. ’’Nej, till och med du’’, säger Sherlock.

Det är en briljant scen, en sorts emotionell kulmen för hela serien, som både summerar hur mycket Sherlock känner för sin partner och hur långt han själv faktiskt har kommit med att utveckla självinsikt. Vänskapen med John har slutligen lett till att Sherlock har fått kontakt med det mänskliga inom sig, och den egocentriske detektiven vi lärde känna i säsong ett är inte längre densamme. The Lying Detective är det bästa Sherlock-avsnittet sedan A Scandal in Belgravia.

Jag riktade en del kritik mot det föregående avsnittet The Six Thatchers. Djupdykningen i Johns flickvän Marys förflutna tog för stor plats och Johns eventuella otrohetsaffär gavs för lite utrymme för att verka intressant. Att slutscenen inte heller indikerade på att Moriarty faktiskt är tillbaka gav mig känslan av att manusförfattarna inte vet vart de är på väg med historien.

LÄS MER: Vår recension av The Six Thatchers!

I The Lying Detective lyckas regissören Nick Hurran rätta till de fel som uppstod i säsongspremiären och ger oss ett avsnitt som kommer att uppskattas av såväl fans som den allmänna tittaren.

Det hela inleds i moll. John (Freeman) sörjer Marys (Abbington) tragiska bortgång och gör sitt bästa för att hantera saknaden. Han har svårt att släppa taget och lider av hallucinationer där Mary, fullt förkroppsligad, dyker upp och fungerar som rådgivare i hans samvetskval. Inte ens hans nya psykolog verkar kunna hjälpa och när hon frågar om han fortfarande har kontakt med Sherlock svarar han att ingen har träffat honom sen Marys död. Men rätt som det är dyker Sherlock upp med ett nytt fall som han behöver Johns hjälp med.

Till synes verkar det som att Sherlock, vars drogberoende nu har nått nya nivåer, inte vet vad han gett sig inpå när han tar sikte på Culverton Smith (superbt spelad av Toby Jones) – en lömsk man som etablerat sig som Storbritanniens största välgörare. Sherlock är övertygad om att han i själva verket är en seriemördare som använder sin filantropi för att dölja en ondare agenda. Snabbt står det klart att Culverton inte är en man att leka med, och Sherlock ställs inför en av sina svåraste utmanare.

De flesta ingredienserna för ett bra Sherlock-avsnitt återfinns i The Lying Detective. Framförallt ett komplext fall med den mest intressanta antagonisten på länge. Toby Jones ger sin karaktär en snudd på psykotisk touch som faktiskt, tro det eller ej, för tankarna till Heath Ledgers Joker i The Dark Knight (2008) och Hannibal Lecter i När lammen tystnar (1991). Likt dessa har Culverton genomskådat samhällets strukturer och skarpsynt konstaterar han att makt, pengar och berömmelse gör en oåtkomlig av vissa saker. Han har anammat sin filosofi i och med sitt välgörenhetsarbete och skapat sig ett fläckfritt yttre för att vilseleda allmänheten.

Övriga skådisar håller fortsatt hög klass. Benedict Cumberbatch är fenomenal och kemin mellan honom och Martin Freeman känns äkta. Det är också roligt att karaktärer som knappt fick någon skärmtid i The Six Thatchers nu får mer utrymme. Framförallt tänker jag på Una Stubbs i rollen som Mrs. Hudson. I de tidigare avsnitten har vi främst fått bilden av henne som den ömsinta hyresvärdinnan som kommer med te till Sherlock, men i veckans avsnitt tillåts hon visa en mer hårdhudad sida. I en utomordentligt bra scen sätter hon Sherlocks bror Mycroft (Gatiss) och hans lakejer på plats när de försöker göra en razzia i hennes lägenhet. 

Manusförfattarna Mark Gatiss och Steven Moffat har också varit smarta i att tona ner det humoristiska samspelet mellan huvudrollsinnehavarna – något jag vanligtvis skulle ha varit emot men här passar det karaktärsutvecklingarna och avsnittets ton perfekt. Och trots att mindre fokus läggs på dialogdrivet käbbel, som jag fortfarande ser som den mest väsentliga delen i serien, har favoritdetektiven ändå några härligt spydiga kommentarer på lager.

Min enda invändning rör egentligen de tekniska aspekterna av avsnittet. Under de första trettio minuterna klipper man ansträngt i övergångarna mellan scenerna och när Sherlocks tankar visualiseras ter sig dessa effekter som överflödiga.

Det har ryktats om att årets säsong tråkigt nog kan komma att bli det sista vi ser av Sherlock. Om så är fallet känns det i alla fall tryggt att regissör Hurran har bäddat för vad som förhoppningsvis blir ett sensationellt avslut på serien.