Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

Till en början leker livet för Shaun, eller Shang-Chi (Simu Liu), som han egentligen heter. Han bor och jobbar i San Francisco tillsammans med sin bästa polare, Katy (Awkwafina), och njuter av livets enkelhet. Men det här är ju en Marvel Studios-film på några hundra miljoner dollar – och inte en lågbudgeterad indierulle – så allt det ska snart komma att ändras. 

När han en dag blir attackerad av ett gäng hejdukar på bussen, som är ute efter det mystiska smycket Shang-Chi bär runt halsen, och som han och hans syster fått av sin mor, påbörjas en resa som kommer att ta dem ända till Macao i Kina.

För Shang-Chi handlar det om att slutligen göra upp med sin far (Tony Chiu-Wai Leung) – en man som med hjälp av tio magiska armband har byggt sig ett imperium. Med de här armbanden får han nämligen övermänskliga stridskrafter som, i kombination med hans expertis i kampsportsutövande, gör de flesta fiender nervösa. 

LÄS OCKSÅ: Marvel vs. DC – håller DC på att ta över?

Överlastad är bara förnamnet

Det här är en film som vill få sagt väldigt mycket på sina drygt två timmars speltid. Dels fortskrider den nutida handlingen framåt i ett snabbt tempo, dels ges bakgrundsinfo till Shang-Chi och hans pappa. Främst får vi bevittna hur Shang-Chi tränas i kampsport och uppfostras av sin far, men sedan flyr när han inser vilka grymheter som förväntas av honom.

Det är betydelsefull information, men sättet filmen presenterar det på – genom fragmentariska tillbakablickar – ger inte direkt något känslomässigt avtryck och känns mest som ett tunt och tafatt sätt att få tittaren att bry sig om det som händer i filmens nutid.

Det är som om filmen inom loppet av några sekvenser täcker historia som hade kunnat vara material för en halv långfilm. 

Även om filmen försöker få oss att tro att det finns en tydlig konflikt mellan Shang-Chi och pappan, verkar det i mina ögon som att filmen mest handlar om pappan och dennes sorgebearbetning efter mammans bortgång. Shang-Chi är såklart med, men i ärlighetens namn upplever jag det som att han blivit en sidokaraktär i sin egen film.

Filmen har flera onödiga karaktärer att sysselsätta och placera i rätt positioner för nästkommande filmer. Den är kolossalt överlastad.

Ta Katy, Shang-Chis kompis, som inte fyller någon funktion mer än att fungera som övertydlig ''comic relief'' i ett antal scener. Likaså Shang-Chis syster, som mest bara... är. Hon har inga utmärkande drag förutom sitt stenansikte. Alla tre fungerar dock som ett slags team, fast utan att det fyller någon vidare funktion i handlingen. 

Det får gärna finnas intressanta karaktärer som omger och utmanar huvudkaraktären, men de får inte kännas överflödiga eller ta för mycket plats som i det här fallet. 

Visst, lite får vi för pengarna. De häpnadsväckande och proffsigt utförda sekvenserna avlöser varandra. I ena stunden befinner vi oss på en buss som inte går att stoppa, ungefär som i Speed (1994), och i den andra stunden i en utomvärldslig by med drakar och diverse märkliga varelser.

Det är en visuell fest, men när allt annat brister är det i slutändan en smärre tröst. 

LÄS OCKSÅ: Marvels filmer rankade från sämst till bäst