Second Act (2018)

Maya (Lopez) blir förbisedd en befordran på sitt jobb och grämer sig över att "street smarts" inte värderas lika högt som "book smarts" här i världen. Hon har ju erfarenheten och kompetensen för att mäta sig med de bästa. Så när hennes gudson förfalskar hennes cv, så att hon kallas till intervju på kosmetikaföretaget Franklin & Clarke, bestämmer hon sig för att spela med för att visa vad hon går för. Filmens tilltänkta spänning ligger i att Mayas hemlighet inte ska avslöjas, men Second Act utvecklas också till en lättsam berättelse om familj och vänskap.

Dessvärre blir upplevelsen aldrig särskilt spännande, rolig eller rörande då det fullkomligt kryllar av klyschor och sentimentalitet. "Det enda som står i vägen för dig själv är du" är bara en av många repliker som får en att rulla med ögonen. Samtidigt är det väl inget fel att låta sig dras med i smått fåniga budskap då och då. Som Markus Krunegård sjunger: "Att alla klyschor stämmer är den största klyschan som stämmer". Men det finns en gräns för vad jag tolererar, och Second Act överskrider den tyvärr med råge.

Inte mycket med berättandet övertygar, det hela liknar snarare ett sitcom-avsnitt än en långfilm; det känns som att händelserna inte har några konsekvenser. Det är hela tiden uppenbart att allt kommer lösa sig, och man får heller ingen anledning att ändra på den uppfattningen. Det är bara ofarlig feel good rakt igenom, och det blir aldrig riktigt äkta.

Några få ljusglimtar hittar jag ändå. Lopez gör vad hon kan med det material som finns och Leah Remini gör en småkul prestation som Mayas bästa kompis Joan. Det bästa kreativa val som regissör Segal gör är dock att ha med First Aid Kits version av Simon & Garfunkels America, den kan lyfta nästan vad som helst från ett sämre betyg. Men allt som allt är det här en ruggigt amerikansk saga, som fint och prydligt knyter ihop allt till en högst medelmåttig julklapp.