Recension: Schakalen (säsong 1) – stark comeback för Eddie Redmayne

Frederick Forsyths roman Schakalen har filmatiserats tre gånger tidigare, mest framgångsrikt 1973 av Fred Zinnermann och med Edward Fox i huvudrollen som den metodiske lönnmördaren Alexander "Schakalen" Duggan. Nu, för första gången, blir den TV-serie och det med Oscarsbelönade Eddie Redmayne som yrkesmördare. Ett för mig ganska otippat, men någonstans självklart val. Som när Robin Williams gjorde One Hour Photo (2002) eller när Brendan Fraser gjorde knockout med The Whale (2022).

Efter att ha slagit igenom brett med Oscarskanonerna The Theory of Everything (2014) och The Danish Girl (2015), har det närmast varit tyst om Redmayne, vars karriär tycktes på gränsen till pulveriserad efter de förvirrade Fantastiska vidunder-filmerna. Nu, med Schakalen, är han som pånyttfödd. 

Katt-och-råtta-lek genom Europa 

Redan i seriens inledningsscen står det klart att detta är en påkostad historia. Vi befinner oss i Tyskland, där Eddie Redmayne, under ett fantastiskt maskarbete, infiltrerar en tungt bevakad företagsbyggnad för att avrätta sitt nästa offer. Med klockrent röstarbete och övertygande kroppskontroll, låtsas han vara en åldrad, kutryggig städare. Det är en fin påminnelse om vilken fysiskt skicklig skådespelare Redmayne är.

Hela scenen är också en uppvisning för serieskaparnas kärlek till detaljer. Genom berättelsen får vi metodiskt följa lönnmördarens arbetssätt på ett vis som för tankarna till Robert Bressons klassiker En dödsdömd har rymt (1956) och Ficktjuven (1959), även om det här är mer anpassat för en modernare publik – det rör sig alltså inte om några tio minuters långa tagningar av någon som finslipar ett verktyg, men fascinationen för hantverk finns helt klart där, som när Duggan ska kalibrera sitt prickskyttegevär inför ett mord som kommer att trigga en katt-och-råtta-lek genom Europa.

Katten, i det här fallet, är vapenexperten tillika agenten Bianca Pullman (Lashana Lynch), som tycks vara mer fascinerad av gärningsmannens tillvägagångssätt än att skipa rättvisa. Men att sätta klorna i världens kanske skickligaste torped, är långt ifrån lätt.

Trubbel på hemmaplan

Vad som gör Schakalen än mer fängslande, är att Duggan inte bara är jagad på gatorna. Hans hustru Nuria (Úrsula Corberó), som tar hand om deras lilla pojke i en avlägsen lyxvilla i Spanien, vet inte vad sin make jobbar med och börjar av olika anledningar rota i vem han egentligen är, ingen ro för "Schakalen" inte.

Med sämre skådespelare framför kameran hade upplägget nästan kunnat bli farsartat, men Corberó lyckas lika skickligt demonstrera både tillit och misstänksamhet. De har också många fina stunder tillsammans, där de verkligen känns som en riktig familj. 

Trots att Schakalen först rubricerades som en miniserie, är det redan klart att det blir en ny säsong. Tummen upp från min sida. 

"Schakalen" har premiär på SkyShowtime den 6 december.