Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)
Holm erbjuder publiken en varm biostund i vinter
Med sin bioversion på Tage Danielssons julklassiker visar Hannes Holm visar att han är en fortsatt pålitlig storfilmsregissör. "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" hedrar originalet men är också självsäker i hur den utvidgar storyn. Men det är inte utan viss bekostnad på Karl-Bertil Jonsson som berättelsens huvudperson.
MER LÄSNING:
Det närmar sig julafton och familjen Jonsson tycks ha det perfekta livet. Pappa Tyko (Jonas Karlsson) ska belönas för sin givmildhet efter att ha försett ett fattigt barnhem med bidrag (om än utan att ha vetat om det) och Karl-Bertil (Simon Larsson) knegar obekymrad på posten. Vad som komma skall på självaste julafton känner vi väl till. Men runt om det har regissören och manusförfattaren Hannes Holm satt de fattigas i ännu större kontrast till de rikas. Hans version följer också tjejen Vera (Sonja Holm) som bor på barnhemmet och håller på att förlora sin syster till en adoptivfamilj. Tillsammans med fru Hedqvist (Vanna Rosenberg) som tar hand om barnen, gör hon allt i sin makt för att de alla ska överleva, om det så innebär att stjäla ifrån oskyldiga. Det är igenom hennes historia vi förstår att ingenting här i livet är endast gott eller ont.
De nya inslagen är viktiga för långfilmsformatet, men det är porträttet av familjen Jonsson som är filmens främsta styrka. Karlsson och Jennie Silfverhjelm är underbara som Karl-Bertils föräldrar Tyko och Marianne. Karlsson ska bara guldbaggenomineras. Han känns otippat castad som den barske kapitalisten Tyko utåt sett är, men fat-suiten klär honom överraskande väl. Hans porträtt både hedrar originalfiguren och ger den samtidigt en välkommen ömhet. Det är inte sällan som han stjäl showen och det har oundvikligen sitt pris – tillsammans med rollfigurer Holm bakat in i berättelsen, gör Tyko att titelkaraktären hamnar i skymundan. Det som i grunden är en story om Karl-Bertil blir här en berättelse om de runt om honom.
"Tyko och Vera är filmens huvudpersoner"
Karl-Bertil är precis lika loj och ointresserad av att vara Tykos lydiga gosse här som i den tecknade versionen. Pengar köper honom ingen lycka, men han är inte direkt olycklig heller. Att han inspireras av Robin Hood till att ta från de rika och ge till de fattiga håller i en kortberättelse, men när man tar tillfället att göra en långfilm finns det utrymme att bygga på hans karaktär och ge honom en tydligare inre drivkraft till att vilja hjälpa de utsatta. Karl-Bertil når inga större insikter, han gör det som uppmanas av hans serietidningshjälte och detta utan att sätta någonting på spel. Det är Tyko och Vera som är filmens mest självklara huvudpersoner eftersom de börjar på ett ställe och slutar på ett annat.
Utanför familjen rymmer Holms biofilm massvis med älskvärda biroller. Från Filip Berg som familjen Jonssons personliga chaufför och Carla Sehn som dess klumpiga husa till Josefine Neldén som butikskontrollant. Den missar heller inga av de tongivande repliker som vi väntar på varje gång vi ser om klassikern på julafton. Likaså är Stockholm under tidigt 40-tal mäktigt gestaltat. Scenograferna lyckas översätta känslan av den tecknade versionen i live-actionformat. Jag har svårt att se någon bli besviken på den här trivsamma filmen som garanterar publiken en varm biostund i vinter.
"Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" har biopremiär den 12:e november. Boka dina biljetter här.