Recension: De fem djävlarna (2022)
Mystiskt drama som kryper under skinnet
Göteborg Filmfestival brukar alltid leverera ett par pärlor som träffar som en rak högerkrok i brösthöjd. "De fem djävlarna" bevisar att årets filmfest inte är något undantag. Den franska filmen är smart utan att svår för sakens skull och levererar starkt känslomässiga scener som sitter kvar.
Det ska sägas att jag möjligen var lite skeptisk på förhand. Utöver Adèle Exarchopoulos (Blå är den varmaste färgen) var det inte mycket med De fem djävlarna som tilltalade mig. Visst, den fantasy-doftande premissen lät visserligen rätt kul och jag brukar ha en soft-spot för romantiska draman, men franska draman, speciellt festivalfilmer, tenderar att vara olidligt tempofattiga historier. Därför är det alltid kul att ens fördomar ibland blir motbevisade!
De franska alpernas drömska setting spelar stor roll för filmens handling. Här följer vi Joanne Soler (Adéle), hennes man Jimmy (Moustapha Mbengue) och deras typ 10-åriga dotter Vicky Soler (en helt fantastisk Sally Dramé). Man förstår ganska snabbt att det är något egendomligt med Vicky. Hennes luktsinne är obegripligt bra. Än konstigare blir det när Jimmys syster Julia (Swala Emati) återvänder till den lilla bergsbyn. Vicky börjar få olika syner, fragmenterade minnen som inte är hennes egna. Det blir startskottet för en känslomässig tornado för hela familjen och helt plötsligt börjar saker som tidigare varit dolda komma upp till ytan.
Foto: F Comme Film
Får Knives Out att blekna
Diffus beskrivning av handlingen? Måhända. Men likt de franska alpernas överdådiga mystik avnjuts De fem djävlarna bäst utan för mycket förhandsinformation. Nej, det är inte en lat filmkritikers motivering när denna inte orkar förklara handlingen på ett nyanserat sätt, inte denna gången, utan det är faktiskt sant. Léa Mysius, som var med och skrivit manus till Clare Denis Stars at Noon (2022), har konstruerat ett snillrikt low-fi drama (ett uttryck som betyder verklighetstrogen sci-fi utan massa rymdmonster, ungefär) vars många lager får Knives Out-filmerna att blekna.
Många av scenerna är laddade med mer eller mindre tydlig symbolik som aldrig känns krystad eller pretentiös. Att rasdiskrimineringen i Frankrike, och överlag, är en del av filmens historia är tydligt, men det hanteras på ett varsamt sätt. Speciellt en scen sticker ut, där Vicky blir brutalt överfallen av ett gäng snorungar. Det är smärtsamt att se, men lika viktigt för det. Samtidigt är filmen ofta riktigt spännande. Det är inte många pistolskott som går av, men Vickys drömska resa in i de vuxna familjemedlemmarnas psyken är oförutsägbar och ibland rentav läskiga.
Foto: F Comme Film
Snacka om karisma
Det är helt klart en genremix som funkar och ett manus som levererar på samtliga plan. Tur då att även skådespelarna förvaltar arvet väl. Sally Dramé är, som tidigare nämnt, helt fantastisk som Vicky. Det är lätt att hylla en barnskådespelare som faktiskt kan spela, sådana växer sannerligen inte på träd, men Dramé är bra på riktigt. Och att Adèle Exarchopoulos inte slagit igenom på riktigt bred, global front än är för mig en gåta. Snacka om hypnotisk karisma.
Allt som allt är De fem djävlarna en film jag varmt rekommenderar. Om den skulle dyka upp på någon streamingtjänst framöver kommer den, tyvärr, säkerligen inte placeras högst upp i flödet. Men leta upp den ändå. Eller ännu hellre – passa på att se den på Göteborg Filmfestival!