Rymdresan (2020)
En biosalong full av skrattande barn.
En biosalong full av barnskratt, ja - men missta inte, Rymdresan är inget skämt. Denna film är baserad på barnboken med samma namn skriven av astronauten Christer Fuglesang, som ombord på Discovery år 2006 blev den första svensken i rymden. Det går inte att ta miste på Christers närvaro i denna film där fysiska uttryck om planeter, solsystem och partikelacceleratorn i Cern på ett smidigt sätt balanseras med ett spännande äventyr där en flickas dröm att bli astronaut går i uppfyllelse när jorden måste räddas från en farlig asteroid.
Efter att ha flyttat till en småstad hamnar de två motvilliga plastsyskonen Marcus och Mariana ombord på en den egenkonstruerade rymdraketen Mån-a-lisa tillsammans med den galne astrofysikern Albert Mann (Robert Gustavsson) och dennes andreman Lemming, en talande lemmel.
Deras uppdrag är till en början resa tillbaka i tiden för att hindra Alberts älskade fru Lisa från en rymdolycka som skedde flera år tidigare, men snart står det klart att besättningen har en större uppgift – att rädda världen från en massiv asteroid på väg mot jorden.
Det blir ett äventyr som kastar denna omaka skara genom rymd, svarta hål, tid och rum, Mars och jorden för 65 miljoner år sedan när dinosaurier var den dominerade arten.
Tidigt in i Rymdresan slås jag av hur välkomponerad berättelsen är. Filmen börjar med slutet och sedan leder filmens unga stjärna Teresa Cortes Eliasson (Mariana) oss in i handlingen.
Påskägg till den vuxna publiken finns väl utplacerade. Som när lemmeln sitter på rymdraketens toalett läsande ”Lär dig älska dig själv”. Playa Del Sols egna Henrik Hjelt ger oss ett överraskande leende på läpparna med sin blotta lilla närvaro och mer än en gång överaskas vi av nostalgiska hits som vi alla dansat hejdlöst till på skoldisco respektive firmafester.
”En kritikers arbete är i många avseenden enkelt, vi riskerar väldigt lite men kan åtnjuta en maktposition gentemot de som låter sitt arbete och sig själva bedömas av oss. Vi stortrivs när vi får ge negativ kritik som är roligt att skriva och att läsa, men den bittra sanningen som vi kritiker måste inse är att i ett större perspektiv är vilket skräp som helst troligen mer meningsfullt är vår kritik som just utnämner den till just skräp”.
- Anton Ego, Råttatouille 2007.
Varför egentligen skriva en recension om en barnfilm? Meningslöst. Barn struntar blankt i vad en filmkritiker anser, men barn bryr sig om kvalitet. Tro ingenting annat.
När jag var liten fanns det ingenting bättre än Tillbaka till Vintergatan på SVT. Peo, Mira, Glenn och Henrik… herregud, jag blir exalterad bara att skriva om det. Att missa ett avsnitt var inget jag sysslade med. För mig och många andra barn födda på 90-talet i Sverige, var Vintergatan ett program helt i sin egen liga.
Det var inte bara något ihopkastat skräp som bara skulle duga till och spä ut Bolibompa-tiden. Det var ett fullskaligt riktigt rymdäventyr gjort med stor ansträning med en genomarbetad handling, spännande karaktärer, specialeffekter och exotiska inspelningsplatser. Som barn kanske vi inte förstod ansträngningarna bakom att producera programmet, men det betyder inte att vi inte uppskattade det.
Det vore orättvist att jämföra de både produktionerna då jag i högsta grad är partisk, men Rymdresan har samma detaljrikedom med tydlig riktning utan att någon gång bli tramsig. Robert Gustavsson gör ett snyggt framträdande, som är anspråkslöst i det mån att störst fokus hamnar på två lysande barnskådisar. Det avgörande beviset jag behöver för att veta att filmen lyckats med att både vara kvalitativ och underhållande är att biosalongen under större delen av filmens gång fylldes av barnskratt.
För mer läsning --> Scrolla vidare! Spana också in vår lista med tips på familjefilmer!