Rovdjurskvinnan (Cat People, 1942)

Igår visade Cinemateket i Göteborg den kultförklarade skräckklassikern Rovdjurskvinnan på bio Capitol. En B-film som både räddade ett filmbolag från konkurs och som anses vara en av de viktigaste skräckfilmerna genom tiderna.

Modedesignern Irena (Simone Simon) bär på en speciell oro. Hon fruktar att hon, i enlighet med en serbisk folktro, ska förvandlas till en aggressiv panter om hennes sexuella passion väcks till liv och mörda den hon begär. Därför har Irena valt att leva sitt liv i ensamhet, något som har varit enkelt tills hon möter Oliver (Kent Smith); en amerikansk dream boy som faller pladask för hennes exotiska skönhet.

Irena kan inte motstå Olivers bekymmerslösa charm och snart är de man och hustru. Irena har givetvis varnat Oliver för hennes farhågor, men gång på gång likställer han hennes bekymmer med barnsagor och illusioner; även när hon tycker sig bete allt mer kattlikt. Trots deras nya situation vägrar Irena att gå till sängs med Oliver och ber honom vädjande att ha mer tålamod med henne, och han väntar.

Problemet är bara att detta arrangemang inte passar bekymmerslösa Oliver. Att leva ett komplicerat liv som kantas med att se Irena våndas gör honom minst sagt obekväm till mods. Lösningen blir att spendera mer tid med kollegan Alice. Irena märker av detta och hon märker också att ju mer svartsjuk hon blir, desto mer aggressiv börjar hennes beteende te sig.

Snart befinner sig Irena, Oliver och Alice i ett triangeldrama med en gemensam skräck, rovdjurskvinnan.

Det är inte svårt att förstå varför filmen blev en succé när den kom 1942. Förutom att sex säljer och att filmposterna spelade på detta med taglines som "Kiss me and I'll claw you to death!" eller "To kiss her meant death by her own fangs and claws!", borde filmen ha blivit en snackis med sin kreativa användning av berättarmedel; vi får exempelvis se en animerad drömsekvens och ta del av tidig användning av jump-scares.

Skräckregissören Jacques Tourner använder sig av en successiv uppbyggnad och vi får inte förrän i filmens sista akt veta om vi verkligen har ett monster att göra med eller inte. Dessförinnan matas vi med ledtrådar om vad som eventuellt komma skall. Som när alla djur inne i en djurbutik får panik när de ser Irena, eller när vissa av filmens karaktärer känner sig jagade av något som de inte riktigt ser. Uppbyggnaden påminner på sätt och vis om Ridley Scotts Alien (1979). Vi vet tidigt att vi har något att göra med, men eftersom vi inte får se vad det är tvingas vi fantisera ihop vårt eget svar.

Som bekant skildrar ofta skräckfilm samtida rädslor, i år mötte vi en skrämmande könssjukdom i It Follows och i 1940-talets patriarkala USA, när kvinnor blev mer självständiga under andra världskriget, visades Rovdjurskvinnan. Mest skrämmande av allt är att Rovdjurskvinnan nästan känns lika aktuell idag som den gjorde för över 70 år sedan.

Bäst: Att vissa scener fortfarande är skrämmande!