Rött kort (2019)
Rött kort är ett sevärt drama om kvinnoförtryck.
Iranska dramafilmer som "Rött Kort" tillhör inte vanligheterna på den svenska biotablån. Dock är det lätt att förstå varför Folkets Bio har valt att distribuera den. Som anlag för debatt fungerar filmen utmärkt, men låt er inte luras: någon publikfriande sportfilm är det inte på tal om.
Afrooz (Baran Kosari) är kapten i det iranska futsallandslaget för damer (futsal är en variant av fotboll), som lyckas kvalificera sig till finalspelet i de asiatiska mästerskapen i Malaysia. Dessutom rycker en agent i henne med ett erbjudande om att spela i en ärofylld spansk klubb. Men för att spela sina drömmars turnering och skriva på kontraktet måste hon ta sig till Malaysia. Vilket hon inte kan.
När hon ska kliva på planet nekas hon nämligen tillträde med hänvisningen att hennes make (Amir Jadidi) förbjudit henne att lämna landet. Enligt Iransk lag behöver hon nämligen sin makes tillåtelse för att resa. Men Afrooz ger inte upp utan en ursinnig kamp mot både systemet och sin man.
Budskap som ligger rätt i tiden.
Det råder ingen tvekan om att budskapet i "Rött Kort" ligger otroligt rätt i tiden. Kampen för jämställdhet i Mellanöstern försvåras av kollisionen mellan traditionella äktenskapsseder och modern kultur. Afrooz lever ett modernt liv tillsammans med sin lagkamrat (Hoda Zeinolabedin) och vill ta ut skilsmässa med sin man, som hon inte har träffat på över ett år. Men han vägrar och har även där lagen på sin sida. Trots att det är tydligt vad regissören och manusförfattaren Soheil Beiraghi själv tycker i frågan är han sällan övertydlig i sitt berättande. Filmen framstår snarare som ett argumenterande tal där vi som tittare slutligen får ta ställning var för sig. Är detta verkligen okej?
Därför fungerar Rött kort utmärkt som debattunderlag, ett perfekt visningsmaterial för gymnasieungdomar. Det är med andra ord ingen typisk sportfilm. Jag räknade till blott två fotbollsscener som dessutom både är korta och sönderklippta. Att Afrooz är idrottare känns mer som ett medvetet grepp av Beiraghi för att framföra sin poäng och ge storyn nödvändigt med kött på benen. Förvänta er alltså ingen iransk variant av en framgångssaga som Goal! (2005). Därtill märks det att filmen är gjord på liten budget. Kameraarbetet sitter inte riktigt alltid som jag önskar och skådespelet haltar på sina håll.