Rösterna (2020)

Daniel (Rodolfo Sancho) livnär sig på att köpa hus för att renovera och sedan sälja dem igen. Han har precis flyttat till ett nytt hus med sin fru (Belén Fabra) och deras nioåriga son, Eric (Lucas Blas), som säger sig höra röster. Föräldrarna tror att Eric bara behöver tid att vänja sig vid det nya huset. Det visar sig dock att deras nya boende döljer mörka hemligheter.

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt har förstått tjusningen i filmer om hemsökta hus. För bara en månad sedan skrev jag en krönika om min avsky för dessa filmer. Jag försökte ändå se Rösterna med ett öppet sinne. Och belönades med en väldigt, väldigt medioker upplevelse.

"Dessa förbannade hemsökta hus"

"Rösterna" innehåller väldigt många scener där folk sitter på soffor, sängar, vid köksbord och liknande och anar att något inte riktigt är som det ska. Jag tycker inte det är särskilt intressant att se folk ställa sig mitt i ett rum och se sig långsamt omkring, som om de undrar om det ligger ruttna ägg någonstans i rummet eller om någon har släppt sig.

Karaktärerna är för övrigt som hämtade ur en lärobok om karaktärer som ”bör” vara med i en film om hemsökta hus. Och nu pratar vi inte om en bra lärobok, utan något som verkar vara skrivet av någon som har tappat lusten att leva. Daniel är den frustrerade Pappan, Germán (Ramón Barea) är den sakkunniga gamla gubben med obligatorisk skägg och Ruth (Ana Fernández) är den skeptiska dottern. Karaktärerna blir aldrig intressanta.

En lek med våra perceptioner

"Rösterna" är dock inte helt utan försonande drag. Filmen leker med våra perceptioner på ett intressanta vis. Titelns röster håller faktiskt kvar intresset, eftersom filmen aldrig låter oss riktigt få grepp om dem. Ett tomt rum kan plötsligt bli oerhört marigt när det ses ur ett visst perspektiv. Detta trappas upp mot slutet. En ficklampa som verkar ha glappiga batterier har aldrig använts på ett mer effektivt vis. Jag har inte ens något emot att Rösterna använder jumpscares mot slutet

Kommer igång för sent

Dessvärre kommer "Rösterna" inte igång förrän i sista akten, efter över en timmes speltid. De platta karaktärerna och de tröttsamma scenerna när folk ser ut att undra vad som luktar illa, gör att det här inte är en upplevelse som har ändrat min inställning till filmer om hemsökta hus.

Men det betyder ju inte att ni som faktiskt gillar denna subgenre inte kommer uppskatta "Rösterna".