Room (2015)

Mamman Joys (Brie Larson) och sonen Jacks (Jacob Tremblay) liv är begränsat till några fjuttiga kvadratmeter. Jack har aldrig sett världen utanför rummets väggar och vet inte ens om dess existens. I det trånga kyffet får det precis plats med en kokvrå, några slitna möbler, en TV, ett badkar, en toalett, en säng och en garderob. Det finns också ett takfönster, genom vilket femåriga Jack funderar över hur världen fungerar; vad som är verkligt eller inte. Han vet exempelvis att råttor och spindlar finns, för de har han själv sätt, men ekorrar och hundar är nog bara fantasier - precis som allt annat som visas på den magiska TV-skärmen.

Om nätterna kommer Nick (Sean Bridgers) på besök. Han är den enda som kan öppna dörren som håller dem instängda och när han kommer måste Jack sova i garderoben. Joy säger att han aldrig får låta Nick komma nära honom, så där ligger Jack och lyssnar på vad som händer efter att Nick har lagt sig i mammas säng.

Stora delar av filmen handlar just om hur det är för mor och son att leva i "rummet". Självklart hade inte detta varit hållbart om inte skådespelarnivån hade varit väldigt hög, särskilt från åttaåriga Jacob Trembleys sida. Regissör Lenny Abrahamson skildrar skickligt en miljö som ur ens perspektiv är ett klaustrofobiskt och smutsigt fängelse, men ur en annans är en värld av oändliga möjligheter.

Emma Donoghue har själv adopterat filmmanuset efter sin bok Room, som har tagit inspiration av Fritzlfallet. Det är välskrivet och insiktsfullt, men något som förmodligen gjorde sig bättre i bokform är användandet av Jacks tankegångar som berättarmedel. Till en början tyckte jag att Tremblays berättarröst gav en trovärdig inblick i hur ett barns funderingar kan tänkas vara sett tills Jacks uppväxt, men mot filmens slut började hans berättarröst kännas övertydlig och uttråkande.

Men i det stora hela är "Room" en häftig film som lämnar ett starkt avtryck även om den inte riktigt når ut till sin fulla potential.