Rocketman (2019)
Taron Egerton övertygar i visuellt imponerande musikal.
Med ’’Rocketman’’ filmatiserar regissören Dexter Fletcher den legendariska världsartisten Elton Johns liv. Resultatet är en visuellt imponerande musikal. När Taron Egerton i huvudrollen brister ut i sång känns allt rätt: hans röst, hur varje musiknummer är koreograferat – det sitter som en smäck. Dessutom är filmen stundtals rätt allvarsam när den skildrar Elton Johns alkohol- och drogmissbruk. Dessvärre har ’’Rocketman’’, likt andra biografi-filmer, en uttjatad handlingsstruktur, som gärna hade fått vara mer originell.
Det hela börjar dock rätt intresseväckande. Elton John befinner sig på toppen av sin framgång när han vandrar in på ett AA-möte. Iklädd en av sina färgstarka kostymer sätter han sig ner och berättar sin livshistoria. I det första av filmens många urläckra musikalnummer, förs vi tillbaka i tiden till när han som barn tog sina första trevande steg in i världen av musik.
Snabbt står det klart att den lille Reginald Dwight – detta var Elton Johns barndomsnamn – är musikalisk. Hans mor (spelad av Bryce Dallas Howard) tycker att det inte skulle vara så dumt att ha en musiker i familjen. Fadern är i militären, han reser mycket och hyser ett totalt ointresse för sin sons ambitioner. I hushållet finns även Reginalds mormor, som är den enda som på riktigt uppmuntrar honom att fortsätta med musiken.
Taron Egerton övertygar som Elton John.
Vidare får vi följa hur han träffar sin låtskrivare Bernie Taupin (Jamie Bell) och managern John Reid (Richard Madden), som han också har en relation med. Genombrottet kommer snabbt, efter en spelning på Los Angeles hippaste klubb där det rivs av en grym version av ’’Crocodile Rock’’. Musikalnumren är visuellt magnifika på ett sätt som för tankarna till Baz Luhrmanns filmer. Och Taron Egertons röst är helt enkelt väldigt övertygande. Dessutom är han rätt porträttlik.
För det är kring Elton John som filmen är centrerad. Hur bristen på kärlek från fadern påverkat honom på ett sätt som gjort att han inte kunnat älska sig själv. Med alkohol och kokain försöker han fylla det tomrum som finns inom honom. Detta skildras stundtals riktigt tragiskt och det känns som om att vi faktiskt kommer nära inpå personen Elton John. Till skillnad från exempelvis fjolårets tafatta Queen-filmatisering ’’Bohemian Rhapsody’’, som skildrar bandmedlemmarnas liv väldigt ytligt.
Filmen hade dock blivit ännu bättre om strukturen på handlingen varit mer originell. Elton Johns liv skildras mestadels kronologiskt genom tillbakablickar, och händelseförloppet är förutsägbart. Ibland hade jag önskat att man i biografi-filmer fokuserar på en viktig period i personens liv, även om det sker på bekostnad av att mycket annat uteblir. Jag tror att filmen skulle kännas mer fokuserad. Regissören Pablo Larraín visade ett gott exempel på detta med sin rysligt effektiva film ’’Jackie’’ (2016). Den utspelas endast under några dagar, och följer Jackie Kennedy när hennes man John F. Kennedy mördas.