Risk (2016)

Den Oscarsvinnande regissören Laura Poitras har fått betala ett högt pris. Hennes politiska dokumentärer, som gräver i den amerikanska maktens korridorer, har lett till att myndigheterna punktmarkerar henne. Det finns knappt någon amerikansk flygplats som inte känner igen henne, eller slutar att beslagta hennes tillhörigheter. Hennes senaste dokumentär Risk berättar historien om Julian Assange och hans Wikileaks. Ett övermodigt uppdrag skulle det visa sig.

Julian Assange är en minst sagt intressant person. Redan i ungdomens dagar var han en mästerlig programutvecklare och hackare 1987 lyckades han bryta sig in i det amerikanska försvarsdepartementets, NASA:s, Nortels och Los Alamos National Laboratorys datasystem. Australiensaren grundade den ideella organisationen Wikileaks 2006 och har sedan dess retat gallfeber på amerikanska myndigheter och andra internationella aktörer.

För att nämna några scoop har organisationen haft stor betydelse för Jasminrevolutionen, som avslöjade korruption i Tunisien, men även avslöjandet av en amerikansk helikopterattack mot civila i Bagdad. Wikileaks har skapat en subgenre av grävande journalistik, som samarbetar med internationell media i syfte att motarbeta orättvisor och stå upp för det fria ordet.

ANDRA HAR LÄST: Dokumentär om "Brangelina" är på gång

I Risk får vi följa Assange under åren innan och efter de nu nedlagda våldtäktsanklagelserna. Dokumentären tog sex år att göra och förhandsvisades förra året på filmfestivalen i Cannes. Men dokumentären byter riktning när det blir uppenbart att regissör Poitras är engagerad i anklagelserna mot Wikileaks. Hon avslöjar att organisationen har fler personer än Assange, som inte verkar ha rent mjöl i påsen. Assange hävdar emellertid att anklagelserna är en konspiration mot honom, ledda av FBI, CIA och alla andra amerikanska myndigheter.

Problemet jag har med Risk ligger inte i materialet utan i själva berättandet. Storyn blir för spretig och vet inte i vilken riktning den ska gå. Porträttet av människan Assange blir ett sidospår i storyn. Förutom fokus på hans brottsmisstankar porträtteras han som en ganska känslokall person, som stänger av sina känslor för att lyckas i sin position. Jag vill lära känna honom bättre, men kläms mellan resten av materialet. I jämförelse med Poitras Oscarsbelönade dokumentär Citizenfour, som är enklare berättad, övertygar inte Risk. Här får vi bara en liten aptitretare som skriker efter mer.

Assanges hårda personlighet blir tydlig när Lady Gaga intervjuar honom på hans rum på den Ecuadorianska ambassaden i London och frågar om han någonsin gråter. Svaret därefter saknar betänketid:

— Aldrig.

Endast när han svarar på huruvida han älskar sin mamma, kan tittaren känna sympati. För stunden, i alla fall.