Resident Evil: The Final Chapter

Regissören Paul W.S. Anderson har haft ett finger med i alla Resident Evil-filmer och man kan tycka att han borde ha utvecklats som filmskapare vid det här laget. Det har han inte. Ännu en gång envisas Anderson med att lägga all fokus på taskig action och endimensionella karaktärer, som vi i slutändan inte minns namnet på. Resident Evil: The Final Chapter är blodslafsig och parodiskt våldsam när ständige huvudrollsinnehavaren Milla Jovovich återigen ställs mot ändlösa horder av dåligt animerade zombies.

Efter en välbehövlig prolog som sammanfattar händelserna från föregående filmer drar själva historien igång. Alice (Jovovich) vandrar omkring i ett postapokalyptiskt ödeland. När hon får nys om att det finns ett luftburet antivirus lokaliserat i Umbrella Corporations högkvarter i Raccoon City, gör hon allt för att få tag på det och därmed stoppa spridningen av T-viruset. Till tonerna av bombastisk rockmusik börjar hennes kamp och hon får återigen hjälp av några stereotypa machokillar och objektifierade tjejer. De ställs mot vanliga zombies, zombiehundar och zombiefåglar. Ja, ni hör.

Det har aldrig funnits någon behållning i Resident Evil-filmerna, vare sig när det gäller karaktärerna, storyn eller de visuella effekterna. Milla Jovovich har spelat Alice i alla sex delar, men under hennes resa har jag inte sett ett uns av karaktärsutveckling. Ett bestående tema i filmerna har varit Alices unika förmåga att ta till sig och omvandla T-viruset till styrka (till skillnad från alla andra som muteras). Fast istället för att utveckla en intressant bakgrundshistoria som förklarar varför, väljer Anderson att ta till krystade lösningar (det handlar om kloner, genetik och sån skit).

I övrigt är filmen en slarvig produktion. Irriterande högt klipptempo (antagligen för att dölja det dåliga produktionsvärdet), action från start till mål och livlös dialog där replikskiftningarna inte kommer längre än: