Relic (2020)

Att få placera ändan i en biofåtölj år 2021 är sannerligen en ynnest. En lyx att ta vara på. Det gäller att insupa varje millisekund av den kollektiva filmupplevelsens urkraft och hoppas att filmen levererar en gemytlig stund framför vita dukens trygga sken. Jag var förväntansfull inför Relic. Undertecknad bär på en ivrig förkärlek till skräck som lyfter terror ur mänskliga brunnar och som erbjuder lite välbehövlig gymnastik åt hjärncellerna. Lyckades Relic mätta min aptit? 

Föräldrar kan som bekant vara besvärliga. Ännu värre är det med föräldrar lidande av sjukdomen demens. Demens är en ohygglig sjukdom som kan skaka om personligheter i grunden och skapa ångestladdade, och rent av farliga situationer för närstående och för individen. I Relic bjuds jag på denna hjärtskärande premiss. Vår huvudperson Kay får ett oroväckande samtal om att Edna, hennes gradvis mer och mer dementa mor, plötsligt är spårlöst borta från sitt ståtliga hem på landsbygden. Kay tar tjuren vid hornen omedelbums och beger sig tillsammans med sin dotter, Sam, till Ednas fastighet. Väl på plats upptäcker duon absurda spår av att allt inte står rätt till. Har demensen kanske redan uppslukat hennes kära mor eller är det mer illvilliga och ondskefulla krafter som drar i trådarna?

"Relic" är i grund och botten ett generationsdrama som kryddas friskt med ingredienser från klassisk "haunted house" och psykologisk skräck. Ensemblen är skral och med undantag för några få biroller utgör dessa tre kvinnor filmens epicentrum. Fokus ligger knivskarpt på den hjärtskärande upplevelsen av hur deras relationer slits i stycken av demensens obevekliga våld. Insatserna från skådespelarna är top-notch och att detta är regissören Natalie Erika James långfilmsdebut förtjänar inget mindre än rungande applåder och min totala beundran. James rör sig obehindrat genom generationsdramats mänsklighet och skräckfilmens kuslighet.

Ednas hus är filmens huvudsakliga skådeplats, tur är det när scenografin är klockren. Huset har sitt eget liv och är en egen karaktär i filmen. Vad som börjar som ett lite stökigt tant-hem förvandlas till ett förtryckande fängelse där förruttnelsens svärta är redo att sluka och spy upp dig. Atmosfären byggs långsamt och metodiskt upp och tempot är snudd på perfekt. Konflikten eskalerar och mot sista akten har skräckfilmen officiellt klöst sig ur dramafilmens skrud. Jag bet mina naglar sönder och samman.

Jag har faktiskt svårt att hitta några betydande brister med Relic. Med undantag för några torftigt regisserade drömsekvenser som lättar lite för mycket på det järngrepp premissen bygger upp är filmen en knockout som ifrågasätter min egen dödlighet, förstånd och egna relationer. Fullpotten är ett faktum, även om filmen inte är perfekt. Skräckbesten är lika emotionellt knäckande som förlamande otäck om demensens terror. Relic bönar och ber sin publik om att tolkas och bjuder på en hel del kliande i skallen – precis som det ska vara.