Red Army (2014)
Red Army är en spännande film om kalla krigets kyligaste stridsfält.
Att idrott och politik inte ska beblandas är ett väletablerat motto, men under kalla krigets paranoia var allt ett maktspel. I Red Army får vi lära känna Sovjetunionens issoldater som satte skräck i övriga världens hockeylag.
I bioaktuella biografin "Pawn Sacrifive", om det amerikanska schackgeniet Bobby Fischer, får vi det klart för oss att schack var en intelligensstrid mellan stormakterna Sovjetunionen och U.S.A.. I Red Army får vi veta att ishockeyn blev ett sätt för Sovjetunionen att presentera en felfri skenbild av ett koagulerande samhälle.
Gabe Polsky presenterar snyggt i sin prisbelönta dokumentär hur viktiga idrottens arenor var i USA och Sovjetunionens muskelmätning. Redan i den inledande intervjusekvensen med backlegenden Viacheslav Fetisov gör Polsky klart för oss att han vill skildra den sanna bilden av hur det var att vara en soldat i vår tids stora propagandakrig. Hur det var att leva i Sovjetunionen, både fördelarna och nackdelarna. Reserverat men hjärtligt berättar både Fetisov och flera av hans forna kamrater om hur härlig den patriotiska stoltheten i att tjäna sitt land till en början var, men också hur denne glädje blev allt mer kvävd i takt med att hockeylagets styre blev alltmer tyranniskt.
Detta verkar ha varit tydligast när deras briljante tränare Anatoli Tarasov, som genom studier av schack och ballett gjorde ishockey till en konstform, blev utbytt mot politikern Viktor Tikhonov. Det redan hårda styret blev stramare och insatserna större. Exempelvis hölls spelarna inlåsta på ett övningsläger elva månader om året.
Du behöver knappast vara någon hockeyfantast för att finna nöje i Polskys dokumentär. Den fascinerar från den första scenen till den sista. Om hans skildring verkligen inte är vinklad går däremot att diskutera eftersom det läggs betydligt mer fokus på landets negativa sidor än de positiva.
Samtidigt som det är spännande att ta del av alla historier om kallar kriget som sprids nu i kulturvärlden är det också skrämmande. Jag kan inte undvika att känna att vi befinner oss i ett nytt kallt krig, mycket eftersom både de spelfilmer och dokumentärer som ska skildra vad som hände under den amerikanska och ryska kapprustningen inte känns tillräckligt kritiska mot det egna landet.
Bäst: Alla historier om Anatoli Tarasov är guldkorn. Vilken spännande man!
Sämst: Att det trots allt inte känns helt ovinklat.