Sju minuter efter midnatt (2016)

Med en cancersjuk mamma och en frånvarande pappa har tolvårige Conor ett minst sagt svårt liv. Inte heller är det enklare i skolan där Conor dagligen blir mobbad av sina klasskamrater. En natt (sju minuter över tolv för att vara exakt) vaknar Conor av att ett stort trädmonster står utanför hans hus. Monstret har tre historier att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt i utbyte. Den vill ha sanningen.

Sju minuter efter midnatt är en otroligt vacker, mörk och hjärtskärande berättelse. I en tid där majoriteten av alla barnfilmer handlar om söta animerade djur, så är det otroligt vågat att utforska teman som ensamhet, mobbing och döden. Regissören Bayona har med sin unika ton än en gång visat prov på regi i världsklass. Filmteamet har lyckats blanda datoranimering, praktiska effekter och tecknat på ett snyggt och unikt sätt.

Filmen har också lyckats knyta till sig en imponerande skådespelarlista. Huvudrollen Conor spelas skickligt av nykomlingen Lewis MacDougall som visar stort prov på dramatisk skådespelande. Det stora monstret är otroligt detaljerat designat och kommer verkligen till liv med hjälp av Liam Neesons ikoniska röst. Toby Kebbell som gjort en hel del snedsteg i sin karriär har äntligen hittat rätt i denna film då han spelar Conors oförstående pappa. Sigourney Weaver är också stabil men mest utstickande är Jones som spelar Conors sjuka mamma. Hennes transformation både fysiskt och psykiskt är otroligt och mot slutet av berättelsen är det svårt att känna igen henne. Det skulle inte förvåna mig om hon lyckas knipa en nominering för rollen under kommande Oscarsgala.

Dock måste jag ifrågasätta vem filmen egentligen är gjord för. Marknadsföringen har fått mig att tro att detta är en familjeäventyrsfilm men resultatet är mycket mörkare och djupare än så. Det finns komiska sekvenserna men de är otroligt få. Som tittare vill jag ha mer av monstret och fantasivärlden men tvingas istället spendera större delen av tiden i en höstmörka Englandsförorter. Därför tror jag att filmen tyvärr kommer ha svårt att locka en yngre publik.

Sammanfattningsvis så är detta en av de bästa filmer jag sett i år. Blandningen av fantasy och cancerdrama gör att filmen är svår att jämföra med något annat. Det är en otroligt stilfull film med mer snyftscener än jag kan räkna till. Bayona börjar bygga sig en imponerande filmografi och har för mig blivit en av vår generations mest spännande regissörer.

Bäst: Felicity Jones.

Sämst: Sigourney Weavers halvdana engelska accent.