Tag (2018)

Barndomsvännerna Hoagie (Helms), Chilli (Johnson), Sable (Buress), Bob (Hamm) och Jerry (Renner) är alla i medelåldern. Trots att de bor i olika städer lyckas de hålla kontakten, då de varje år i maj. Deras version av den klassiska leken involverar fällor, förklädnader, en portion våld och total hängivenhet till spelet. I år är insatserna högre än någonsin då Jerry, som aldrig blivit ”tagen”, planerar att pensionera sig. De övriga männen tänker dock inte låta honom göra detta obesegrad.

Komedi-genren är troligtvis den mest älskade genren. Alla kanske inte gillar skräck, action, romantik eller kostymdramer, men alla tycker om att skratta. Jag har dock funnit att komedier också är de filmer som är svårast att lyckas med, eftersom repliker, regi och skådespelarkemin måste sitta perfekt; en felande länk kan göra att en duktig komikers talang går förlorad eller att ett roligt manus faller platt. Tag är ett utmärkt exempel på en komedi där allt bara klickar.

Det finns olika typer av komik. En är slapstick, det vill säga att folk gör sig illa på roliga vis. De senaste trettio årens mest välkända exempel är kanske Ensam Hemma, där en åttaåring gillrar fällor i sitt hem för att sätta stopp för två klantiga inbrottstjuvar. Vi bjuds på liknande komik i Tag. Skillnaden är att vi inte behöver vänta till slutet av filmen. Vi får ta del av en biljakt med golfbilar, en sekvens där torra donuts används som kastvapen och ett slagsmål där en gåstol används som vapen. Och det är precis så flamsigt som det låter.

Bara detta hade varit tillräckligt för att göra Tag till en godkänd komedi. Men filmen har även ett riktigt roligt manus. De fem vännerna tar leken på största allvar. Under årens gång har den blivit alltmer utstuderad. Detta resulterar i replikskiften som har att göra med allt från tortyr och skengraviditeter till referenser till Truman Show. Det finns även ett par sekvenser där vi får höra vad Jerry tänker mitt i stridens hetta, vilket är ett underbart homage till Robert Downey jr. i Sherlock Holmes.

Ed Helms känns väldigt stabil i huvudrollen, som ledaren för gänget. Jon Hamm och Isla Fisher tar lite mindre plats, men känns som klippta och skurna för sina roller. Bäst är dock Hannibal Buress och Jake Johnson. Den sistnämnda spelar i stort sett samma karaktär som i TV-serien New Girl. Han är en renodlad loser-figur med riktigt knasiga resonemang. Och det funkar minst lika bra i Tag som i New Girl.

"Tag" är kanske lite grabbig, men jag tror att alla som gillar att skratta kommer få sig ett gott skratt med denna högoktaniga komedi, som är rolig från början till slut.