Recension: Wireless (2020)
Överlevnadsdrama visar upp streamingtjänstens möjligheter
En ung man finner sig själv ute i ingenstans under en snöstorm med sin mobiltelefon som enda hjälpmedel. Wireless levererar enkel premiss, men med en unik twist.
* Quibi står för quick bites och är en nytillkommen streamingtjänst för den moderna, jäktande människan med lite tid över. Konceptet går ut på att serierna som visas på plattformen inte ska ha avsnitt längre än 5-10 minuter.
Steven Soderbergh-producerade Wireless är förmodligen den första Quibi-serien som på riktigt visar att formatet kan erbjuda någonting som streamingkonkurrenterna inte kan. Det hela börjar med att vi får möta vår huvudperson Andy (Tye Sheridan). En väldigt vanlig amerikansk ungdom som, precis som väldigt många andra vanliga amerikanska ungdomar, är på väg till en fest under nyårsafton. Han har tagit sin mors bil och är på delat humör när han dunkar Brockhampton och beger sig mot ölfat och fylla, han har nämligen precis blivit dumpad.
Det visar sig vara hans minsta problem för dagen, då denne notoriskt mobilberoende rattsurfare, som dessutom gärna tar sig en liten försup innan han kör utan körkort, lyckas krascha bilen mitt ute i ingenstans. Han vågar förstås inte kontakta sin mor och är på grund av sin misskötsel rädd för att ringa polis eller bärgningsbil. Hans enda utväg? Att försöka övertala hans vänner som långsamt blir fullare och fullare på nyårsfesten han håller på att missa. Samtidigt blir vildmarken mörkare och bilen allt kallare.
Det är en spännande premiss som lutar åt one location-hållet, ett stilgrepp som ofta kan bli väldigt lyckat när det görs bra. Här görs det med briljans, dessutom, då Wireless erbjuder en helt ny twist på saker och ting – eftersom Quibi är menat att ses på mobiltelefoner så har man utnyttjat formatet till fullo. Är mobilen horisontellt vinklad så följer du Andys resa som en helt vanligt filmad premiumproduktion. Väljer du istället att titta på Wireless vertikalt, så får du se vad som händer i Andys mobiltelefon. Och där händer det mycket. Han swajpar, messar, facetimar, antecknar och gör allt som vi använder denna hjälpreda (och i Andys fall livlina) till och mycket av storyn dras framåt genom att vi får följa hans digitala resa.
En resa som är skickligt sammansydd och hans beteende med mobiltelefonen känns förmodligen igen av alla som också vuxit upp med smartphones. Men i och med seriens upplägg så finner man sig själv förstås upptagen med att vända och vrida på skärmen som en galning för att inte missa några detaljer och det uppmanar till ett aktivt tittande som känns fräscht och unikt.
Det skadar förstås inte att Tye spelar sin roll som Andy väldigt bra och att vi, vid sidan av den helvetiskt stressiga huvudberättelsen, får dyka djupare ned i hans sargade psyke och möta en i mångt och mycket trasig människa med alkoholproblem och djupa sår. Wireless funkar helt enkelt på många nivåer och för att vara en Quibi-serie, som ofta får offra en viss nyans för att istället bygga på binge-vänligheten, så tycker jag att serien fungerar på förvånansvärt många plan. Vilket för det till en av årets bästa serier.
Så pass många plan att jag vill säga att om man bara ska ge en serie en chans för att se om Quibi är någonting för en, så är det faktiskt Wireless som gäller just nu – utan tvekan.