Recension: We Live in Time (2024) – “Pugh och Garfield är urcharmiga”

Att ta vara på den tiden vi har här på jorden är en klyscha som man ofta får höra och det är just vad den här filmen tar grepp om. Regissören John Crowley har tidigare levererat bland annat Brooklyn (2015) som fick mycket god kritik med Saoirse Ronan i huvudrollen.

Nu har Crowley arbetat med två andra stjärnor. Med en, respektive två, Oscarsnomineringar tillhör Florence Pugh och Andrew Garfield den nya lovande generationen av skådespelare i Hollywood. Nu spelar de ett ungt förälskat par som alltför tidigt i livet får uppleva det otänkbara. 

En ung spirande kärlek möter hinder

När vi möter den meriterade kocken Almut (Pugh) för första gången är hon i full färd med att svänga ihop en, förmodligen, delikat parfait. Hennes partner Tobias (Garfield) ligger fortfarande i sängen och njuter av en välbehövlig sovmorgon. Till vardags arbetar han på flingföretaget Weetabix, som det skämtas alldeles lagom om under filmens gång.

Vi följer inte ett traditionsenligt kronologiskt händelseförlopp. Det är tre olika stadier i deras förhållande som skildras genom regelbundna tidshopp, men bli inte rädd! Som publik hänger man med i svängarna på ett utmärkt vis.

De möts då Tobias av misstag blir påkörd av Almut. Därefter spirar kärleken och det är inget snack om saken att de kommer vandra hand i hand genom livet. Allt är guld och gröna skogar tills Almut får ett cancerbesked. De tvingas välja mellan kvalité eller kvantitet; ska de få sex lyckliga månader eller tolv ansträngande månader tillsammans?

Samtidigt ställs de inför andra dilemman när Almut får chansen att tävla i Bocuse d’Or, världens största och mest prestigefyllda matlagningstävling. Ska hon tacka ja och få berömmelse och samtidigt anstränga kroppen ännu mer? Eller ska hon ta vara på tiden och spendera den med Tobias och deras dotter Ella (Grace Delaney)? Frågorna är många, svaren färre.  

Huvudrollsinnehavarna är klockrena: ”Urcharmiga tillsammans”

Det som jag uppskattar mest med filmen är att den är en romantisk film, som absolut inte ska tas för en rom-com, på ett seriöst vis där karaktärerna tas på allvar. Vi ser ingen Hugh Grant som slänger med luggen och det haglar tack och lov inte av cringe-moments med smörigt smäktande musik i bakgrunden. Visst finns det komiska stunder, men de är få och inte fåniga.

Exempelvis finns det en hårresande scen som utspelar sig på en bensinmack. Den är helt klart filmens mest minnesvärda och den som folk kommer att bära med sig när de kliver ut ur biosalongerna. Jag kan fortfarande le när jag tänker tillbaka på den. Say no more.

Florence Pugh och Andrew Garfield är urcharmiga tillsammans. Det märks att de haft roligt under inspelningsperioden och jag skulle med glädje vilja se att de spelar mot varandra fler gånger framöver. När manuset haltar något finns de båda där och räddar situationen med sin klockrena kemi och begåvning.

Många kommer kanske att tycka att tempot ibland är lite väl sävligt och nog är det så att mittenpartiet skulle kunna tajtas till en aning, men det positiva väger över denna gång. Att förvänta sig något i stil med The Fault in Our Stars (2024) är fel. Det allvarliga är alltid närvarande, men filmen drunknar inte i sorgen. Även fast man anar vart filmen barkar finns det ändå en rad upplyftande ljusglimtar längs vägen som gör att den förmodade gråtfesten mildras något. 

“We Live in Time” har svensk biopremiär på fredag, den 1 november.

LÄS OCKSÅ: Biopremiärer i november 2024 – bästa nya biofilmerna