Recension: War Pony (2023)

Skådespelerskan Riley Keough har tillsammans med Gina Gammell ställt sig bakom kameran för att skriva, regissera och producera en film om småkriminella ungdomar i Pine Ridge – ett reservat för den amerikansk ursprungsbefolkning. Ambitionerna är det inget fel på, men tonmässigt fungerar det inte särskilt bra.

I War Pony får vi ta del av den fattigdom och misär Pine Ridges ungdomar tvingas utstå i en liten del av kartan få bryr sig om. Den ena huvudrollen, 12-årige Matho, spelar TV-spel, flirtar med tjejer, men langar också droger och röker på, samtidigt som han försöker förstå den värld han är en del av. Den andra huvudkaraktären heter Bill och är en ung småbarnsfarsa som gör vad han kan för att få in lite cash. Sakta men säkert ser vi deras liv röras framåt mot en grådaskig, eventuellt kolsvart framtid.

Lyckas inte sätta tonen

Dessvärre lyckas inte filmens regissörer riktigt att sätta tonen. Trots att skådespelarna känns hyfsat naturalistiska i sina rollprestationer – för det är helt klart någon sorts realism man strävar efter – känns misären och händelseutvecklingen krystad. Det hela blir ett slags ofrivilligt melodram med vissa vassa scener, men desto fler undermåliga. Extra svårt har jag för ena spåret med Bills arbetsgivare vars flickvän/hustru suktar efter den unge arbetaren. Filmen hade tjänat på att helt och hållet stryka den här påklistrade "romansen".

Samtidigt finns det vissa element av War Pony som är värda ens uppmärksamhet. Fotot är överlag snyggt och scenerna där regissörerna lägger "misärsläggan" åt sidan, för att istället fokusera på sin underdogs gemenskap, är överlag lyckade. Det är med andra ord en ganska ojämn regidebut, som ändå lovar gott för filmskaparnas fortsatta karriär.

"War Pony" har svensk biopremiär den 4 augusti.